[090428] En bok som innehåller två till synes olika texter prosalyrik men med vissa, eller rentav stora, starkt tematiskt förenande element är inte något som med säkerhet bara löser sig av sig självt. Förutom att det måste finnas en någorlunda välvillig och självarbetande läsare på plats kan sammanslagningen ändå bli problematisk. Om jag glömmer dig blir jag en annan av Ida Linde är nog en bok där denna hopsättning inte riktigt är självklar.
I den första texten Sonja där den världsberömda hästen Sonja Sacre Cœur i en hopptävling plötsligt vägrar vid en vattengrav, är det ryttaren som för talan. Ryttaren har sammankallat till någon slags presskonferens men den text som vecklar ut sig är troligtvis ryttarens inre monolog. Ryttaren hävdar att det var Sonja, hästen, som vägrade men är samtidigt full av skuldkänslor. För att få hjälp har Ryttaren inkallat Drottning Kristina och texten blir delvis en dialog dem emellan. Mot ryttarens monolog står de autentiska Drottning Kristinacitaten som Linde använt sig av. Hästen Sonja som vägrade, jämställs med Kristina som abdikerade. Om Sonja berättas det att hon abdikerar från den roll hon blivit tilldelad. Men det är inte bara hästen som vill ut ur det begränsade till någonting vidare:
”Om Kristina sett mig då, rört vid mig då. Hon hade sett på mig som jag ser på henne, jag ser att hon inte ryms. Hon växer över kanten, vattenglaset, sig större, går inte att ta på, söker med handen.”
Ändå är det en avgrund som öppnar sig för den människa som en gång var Ryttaren.
Då och då skymtar det, förutom rent stilistiskt, fram något som liknar Lindes debut Maskinflickans testamente. Som i de rader som följer på meningen om att namnet är utbytbart. Här handlar det liksom i debuten om människan som delvis blir sedd genom maskinens filter. Hur hon skruvar isär och sätter ihop. Hur hon består av delar som kan avpersonifieras. Och vad är människan utan sitt namn, utan sin identitet? Den forne ryttaren har problem:
”När jag är själv fastnar inte orden, faller ner, döda faller orden som insekter, ja insekter efter bekämpningsmedel, ner bara på golvet.”
Trots denna oförmåga, eller snarare på grund av den, måste rollerna, identiteterna, lösas upp för att en uppriktig talakt, ett hemmahörande i språket skall kunna ske. Och texten, som är en ganska kort text, rör sig fort, kanske i sammanhanget lite väl fort, mot en lösning.
Larsson som den andra texten heter, är verkligen en annan text. Här växer en flicka upp tillsammans med sin morfar. Till en början är det sommarens landskap som råder liksom flickans absoluta tilltro till sin morfar. Flickan och morfadern leker sig igenom tiden. Det är ett slags barnets rike med morfadern som konung. Men snart tar en ny tid vid; hösten, vintern, och en flicka på väg att växa upp och en morfar på väg att åldras. Morfadern, en gång konungen som tog hand om flickan blir nu alltmer i behov av att själv ta emot av barnbarnet. Och flickan, hon som älskar och ibland hatar sin morfar, måste göra sig själv till sin egen auktoritet vare sig hon vill eller inte. Stå ensam och se på medan morfadern går där, allt längre och längre in i sig själv och vintern.
De båda texterna har stora likheter. De handlar om identitet men på olika sätt. Ryttaren är fixerad vid sig själv som just Ryttaren. Hästen och drottning Kristina är ryttarens auktoriteter men är ryttaren överhuvudtaget alls någon? I Larsson utspelar sig ett mer naturligt rollskifte som sker i två människors förhållande till varandra, mellan den gamla och den unga. Det finns i texten också på ett helt konkret plan något som tycks vara en nyckelscen för ett brobygge mellan de bägge berättelserna. Och om språkfrågorna, som oundvikligen följer på det att människan rivit ner den välbekanta, trygga bilden av sig själv, uttrycks i Sonja så är det kanske i Larsson, i de övergångar tiden för med sig och påtvingar människorna, som de verkligen gestaltas.
Svårigheten som uppstår med de bägge texternas sammanslagning till en bok är att de trots allt är så olika. Den ena är glänsande avskalad och briljant stiliserad medan den andra är en mycket kroppslig, fysisk text som ömsint och mjukt väver sig framåt. Språnget där emellan blir en abrupt stumhet. Om texterna, som har mycket vackert i sig, hade varit längre eller stått för sig själva hade det troligen fungerat bättre. Sonja drar förbi som en visserligen intressant, men i sammanhanget alldeles för liten glimt och Larsson som är större till omfånget hinner just börja ta fäste innan den avslutas.
