[090421] Äntligen! Någon som berättar med bilder. Äntligen personer man kan förstå. Stora uttrycksfyllda detaljerade teckningar, ansikten framför ritade personer som tycker och känner saker när de tittar på varandra. Långa ordlösa passager där det bara händer saker. Små saker händer väldigt mycket. Bilderbok för vuxna. Spänning och stämning utan prat så man kan koncentrera sig på blickar som skiftar, händer som rör sig, kroppsställningar, fokus.
Baksidan talar om skräck, men jag tycker mer det blir personligt (och många gånger rejält roligt) i klassisk undergroundanda. Folk är nakna, flyger och slukar, morphar (inte morfar, det är något annat) från en sak till något annat. Surrealistiskt, ja. Kammarspel, ja. Skräck… mjae…
Även om Stengård har en helt egen stil vore det nånslags tjänstefel att inte säga att det påminner om Robert Crumb. Små, små streck. Känslan av väldigt mycket koncentration och omsorg som bygger upp och bjuder in till en privat värld. Respekt för att det tagit tid. Känslan av att nästan läsa någons dagbok. Dessutom berättas det i jagform allt som oftast. Läs själv och låt tanken svindla vid att det kanske är DIG det handlar om.
Historierna ställer saker på huvudet, som i ”Belätet” där huvudpersonen bygger sig en liten doktor av modellera från ICA, en liten terapeut-Golem som tja… tar en ände med alldeles underbar förskräckelse. Kärlekshistorien ”Gestalt”. Svårt att välja, allt är så intensivt och närvarande.
Fast min favorit blir nog kanske ändå ”Partner”, där dramat koncentreras kring två nakna figurer: Två spritt språngande hårlösa män som tillsammans utgör hela världen. Det blir verkligen som att vara inuti huvudet på någon annan. Det blir mer än verklighet. På pricken utan att kommentera dagshändelser.
Öververkligt på ett sätt som tar en närmare än tusen rader text om diskbänkar. En av årets bästa serier.
