[090417] Det finns böcker som är roliga eller intressant att läsa och dessutom roliga att recensera. Det finns böcker som är roliga/intressanta att läsa men hopplöst svåra eller tråkiga att recensera och så finns det de som är tråkiga, både att läsa och att recensera. Det här är en bok som visserligen är givande att läsa, om inte annat så för att den belägger det ett långt yrkesliv redan har gjort en medveten om, men som inte är så lätt att recensera.
Egentligen skulle man kort och gott kunna sammanfatta boken med att säga att om du har tänkt dig att klaga eller gå ut och anmäla en offentlig organisations misstag eller felfunktion, gör inte det. Stanna endera kvar och tig eller byt jobb. Möjligen kan du tala med media om eländet på din förra arbetsplats, eller anmäla den till länsrätten, sedan du redan fått ett nytt jobb, men inte förr. Befinner du dig i en offentlig verksamhet, kan du tipsa en tidning, men utan att avslöja dig för din arbetsgivare, eftersom denne inte får efterforska källan till vad som ev. kommer fram i media.
Det är nu en väldigt dyster sammanfattning men dessvärre ger boken många exempel som gör just dessa strategier till de enda individuellt förnuftiga. Tydligare än så här kan det knappast visas hur individuella intressen kan svära totalt mot allmänintresset.
Boken är en redovisning av resultatet av en undersökning bekostad av Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap. Forskarna har djupintervjuat 28 personer, anställda inom vård och omsorg, som sagt ifrån på sina arbetsplatser, på ett eller annat sätt. Somliga av dem har sagt ifrån endast internt, andra offentligt och i massmedia. Den bild man får av resultaten av dessa avslöjanden är inte vacker och definitivt inte smickrande, varken för våra offentliga verksamheter eller för dem som arbetar där.
Har man följt med lite på området under ett ganska långt liv, och dessutom varit ute på olika arbetsplatser under många år, så vet man, redan innan man börjar läsa, vad de här undersökarna ska komma fram till. För många år sedan blev en känd whistleblower i Sverige, Anders Ahlmark, då anställd vid Sjöfartsverket, förvisad till en fyr på en öde ö sedan han påvisat att ett sjökort var felaktigt varför en större fartyg hade gått på grund i Stockolms skärgård. Läkaren och fd. direktören i ett större läkemedelsföretag, Peter Rost, den åtminstone för några år sedan troligen mest kände ”Whistleblowern” i USA, har skrivit en bok om sitt öde. Kvinnan som avslöjade Enronskandalen har senare sagt att hade hon förstått vilka konsekvenserna skulle bli för hennes egen del av att avslöja falsarierna inom de amerikanska energiföretaget Enron, så hade hon aldrig sagt något.
Inte nog med att de här två personerna blev av med sina arbeten på förödmjukande sätt, trots att de hade rätt, de får inga nya anställningar inom sina områden. Ingen vill anställa en person vars ”lojalitet” de inte kan lita på. Månhända avslöjar detta ganska mycket om hur stora företag och offentliga organisationer fungerar och om hur medvetna VD:ar och generaldirektörer är om vad som pågår bakom kulisserna i deras organisationer. Om mjölet i påsarna vore rent borde ju inget företag ha anledning att frukta avslöjanden.
Författarna/forskarna till den här boken diskuterar vidare vilka omständigheter som leder fram till missförhållanden som somliga anser att de måste peka på, sådana som stora ekonomiska nedskärningar med åtföljande ökande arbetsbörda för personalen och ständiga eller dåligt planerade omorganisationer.
Chefer vill inte, påpekar, de läsa negativa saker om sin organisation i media och ofta och tragiskt nog tar också arbetskamrater avstånd från den eller dem som går ut offentligt med klagomål eller avslöjanden om missförhållanden. Egenskapen civilkurage är inte något som en stor del av befolkningen är utrustad med, förstår man av boken och om man inte redan visste det. Vi får också veta att de flesta av de kritiker som intervjuades var lite äldre personer. Detta kan förstås vara en slump men det troligare är väl att det förklarar varför företag och offentliga organisationer helst anställer yngre människor, som dels inte har så mycket att jämföra med, dels inte är mogna nog att se missförhållanden eller att våga klaga på dem.
Vi får också en inblick i de stadier som de flesta organisationer, och kritiker, går igenom under den process som tar vid efter att någon eller några har klagat på organisationen. Ett avsnitt redovisar hur utsorterings- och utstötningsprocessen ser ut, stadierna i den process genom vilken kritikerna avskiljs från sina arbetskamrater, endera rent fysiskt eller genom en utfrysningsprocess. Illasinnande rykten sprids om den obekväme kritikern, problemet omformuleras till att handla om kritikerns karaktär eller samarbetssvårigheter, han eller hon omplaceras till ett ”tjänsterum med vask”, ett öde som, enligt en sagesman, drabbade en känd ekonom en gång, då han hade en från sin institutionschef avvikande uppfattning om landets ekonomi.
Vi kan nog också dra slutsatsen att även om whistleblowerns insatser ofta resulterar i förbättringar av de missförhållanden han eller hon har avslöjat, så är upprättelse något synnerligen sällsynt i verkliga livet. Sådant förekommer i huvudsak bara i sagorna, där svinaherden får prinsessa och halva kungariket på slutet, eller där den fula ankungen blir den vackra och av alla beundrade svanen.
Vad avslöjanden verkligen innebär för den som haft modet att framföra dem, sägs inte så mycket om i boken. Man förstår dock att det bemötande de utsatts för har gett dem sår i själen som kanske aldrig läker.
