[090416] Under läsningen av Jessica Schiefauers debutroman ”Om du var jag” kommer jag om och om igen tillbaka till att det här är en författare som kan gestalta, som kan vrida och vända på orden, leka med språket, så att det beskrivna blir levande för läsaren. Utan Schiefauers språkliga underfundighet hade det här kunnat bli något av en standardungdomsroman, om vänskapen mellan två tonårsflickor och vacklandet på vägen mot ett eget liv, ett ”vuxenliv”. Men nu når Schiefauer längre än så, djupare. Händelser, personer och miljöer får liv – smakar, luktar, hörs och känns – när jag läser.
I ”Om du var jag” rullas det vänskapliga dramat mellan Agnes och Louise upp. De har just tagit studenten och flyttat ihop, det är sommar och det är pojkar och det är drömmar om att ge sig av, ut i världen, bort. Så långt allt väl, men någonting krackelerar den fina ytan, någonting ligger där under och stör. Agnes träffar en Hannes och Louise döljer någonting, ett mörker. Ett mörker som Agnes, och läsaren, glimtvis anar, förstår mer av, sakta, sakta. Louise döljer, skäms, skyggar, men undan för undan dras sanningen fram i ljuset. Det är ett pussel, av små, små ledtrådar om att någonting inte står rätt till – ett pusslande som ger romanen ett driv.
Louise maskerar och Agnes plockar av lager efter lager av överslätningar och undanflykter, samtidigt som hon tampas med sig själv och med begäret efter att bli omtyckt, åtrådd, älskad. Agnes, Louise och de andra 19-20-åringarna som passerar brottas allihop med dessa önskningar om att å ena sidan få bekräftelse, höra till och ihop, få vara med, vara en i gänget, och å andra sidan frigörelsen, individualiseringen, ”vem är jag, egentligen?”-frågorna och de osäkra stegen i nästan-vuxen-landet. Vuxen eller inte – många av de frågor de här ungdomarna brottas med är allmänmänskliga snarare än partikulärt ”ungdomliga”. Varifrån kommer jag och vart är jag på väg? Agnes klädångest hade kunnat vara för mycket, om det inte hade varit för att den tycks vittna om någonting annat, någonting mer; Agnes och Louises frågor – ”var hör jag hemma i denna värld?” – speglar en del av det som präglar det västerländska samhället av idag.
Bästisvänskap och brustna hjärtan – på gränsen till det redan alltför många gånger sagda, skrivna, lästa, sjungna… Men som med den mörkare, allvarligare undertonen som finns i ”Om du var jag” inte blir ”åh nej, inte igen”, utan på nytt. Det är det dovare anslaget som, tillsammans med den språkliga skickligheten, utgör läsningens behållning. Av samma anledning går det lite väl fort mot slutet – det ljusnar, inte helt och fullt och med en gång, men dock, och det gör det lite för fort. Tänker jag, realistiskt – ”sådär fungerar det ju ändå inte, i verkligheten….”. Men kanske är det inte ett minus; kanske behövs den där hoppingivande upplösningen. Kanske, kanske inte. Oavsett vilket, tycker jag att ”Om du var jag” erbjuder läslig behållning vare sig man är ”ungdom” – ålder odefinierat, tonåring eller 20+, och hoppas och tror att vi kommer att få läsa mer av Schiefauer.
