[090403] När Arne Anka dök upp första gången 1983 var han verkligen revolution. En byxlös vattenfågel, provocerande lik en av våra populäraste seriefigurer – som konstant vräkte ur sig oförskämdheter med utmärkt observationsförmåga (trots tydlig alkoholism). Arne tog 80-tals Sverige med storm. Hur vågade han? Att Disney sen hotade att stämma ”Alexander Barks” (Christensens pseudonym) men att ankan klarade sig genom att köpa ny näbb på Buttericks gjorde honom bara ännu populärare. Han försvann 1995, bra val, enda sättet att bli mytologisk är att typ dö ung. Men av nån anledning (fattig förläggare? överblivna manus? påtryckningar från Disney?) dök ankan upp igen 2004.
2009, i Arnes sjunde album, ritar Charlie Christensen fortfarande bättre än de flesta (inte lika öververkligt konst-snyggt som Pirinen, inte lika psykofarmaka-kul som Granér, men ändå, Christensen kan fortarande rita pinuppor i klass med Hernandez).
Formatet är det väl inget fel på heller, i grund och botten är tecknade djur som klämmer ur sig dumheter outslitligt. Haken här är dock att en gammal och bitter nittonåring är roligare än en gammal och bitter fyrioåring.
Arne – om du hör det här – kasta manuskedjorna, ge dig iväg on the road, roa oss med observationer om något annat än din egen navel! Eller, vafan, prata om din navel men VISA oss något! Teckningar av alkisar som gnäller är lika roligt som riktiga alkisar som gnäller (enda skillnaden är att dom tecknade inte luktar).
Arne! Det funkar när du får besök av kronofogden, när du ser på sig själv som nitton och sen 20 år senare. Berätta med BILDER! Kommer du inte ihåg? Som bartender Zeke säger själv på sidan 54 ”Som du gjorde i din ungdom: Ljug! Hitta på! Improvisera!” Var är variationen?
Arne Anka! Du magra socialfallsanka med den skarpa näbben, i åttiotalssverige var du en grundbult på samma sätt som Hultsfredsfestivalen, Kvarnen, Joy Division-t-shirts och Camel utan filter. Då när Rocky var en boxare, inte en tecknad hund. Man träffade nya vänner i något som hette ”skivaffärer”. Centern var emot kärnkraft, det var innan AIDS och Killinggänget. ”Ironi” var något din svensklärare pratade om, bockskägg hade kemimagistern. Telefonen stod på ett bord i hallen, och man kunde fan inte ta foton med den! Det här är allvar, vi talar oskuld, vi talar om ett Sverige där Ebbot Lundberg fortfarande gick i byxor, Union Carbide spelade i Västberlin. Hade du berättat om ett världsomspännande datanätverk där alla under 25 skrev en anteckning varenda gång dom tog en kopp kaffe skulle du hamnat på slutna paviljongen. Det fanns bara två sorters mjölk – röd och blå.
I detta kultur-Sverige var en maskingevärskäftad svartvit anka verkligen kung.
Det är mer än lovligt motsägelsefullt att sjunde albumet med Arne Anka heter ”Ner med monarkin”.
