[090403] Stad av rök är del två i Jason Lutes trilogi om Berlin strax innan andra världskriget. Staden Berlin är helt obombad. Röken i titeln kommer från kolkaminer, cigaretter, avgaser – röken antyder att något pyr. Dramatisk ironi, alla läsare vet det som ingen av karaktärerna ens kan ana. Snart ska hela världen stå i brand.
Det går som en doft en föraning genom hela historien. Hur börjar ett världskrig? Hur börjar ett gräl? När börjar folk bete sig illa mot människor dom egentligen gillar bara för att dom är rädda nästan hela tiden?
Stad av rök utspelar sig ca 10 år innan andra världskriget, händelserna som leder fram till kriget skildras i parallella klipp genom vardagen för ett turnerande jazzband, en student, ett svältande barn, en slarvig hyresgäst.
Många av historierna börjar i hopp, kontrakt skrivs, relationer påbörjas, folk anstränger sig. Ju längre historien fortsätter, ju längre alla knatar runt i Berlins alltmer kvävande rök av fattigdom, hunger, smuts och arbetslöshet, desto mer minskar hoppet. En konsttuderande ritar av människor och intervjuar dom och genom stickproven får vi fler och fler berättelser om hur påtaglig maktlösheten är.
Visst festas det fortfarande i några fina salonger, men bilderna därifrån gör bara de fattigas hunger än mer påtaglig. Ingen vet vad som ska komma. Folk står i kö och hoppas. Några försöker protestera och göra något men så väldigt många verkar bara vilja ha ”ordning”, ”lugn”, ”säkerhet”.
Den andra delen i trilogin slutar med hur nationalsocialisterna förvånar i en ”jordskredsseger”. De går från 12 mandat till 107. Ja just det ja, Nazisterna röstades fram.
Andra världskriget, snart hände det för så länge att det också kan bli ett par ”årtal och kungar” som man kan råka missa på ett historieprov och ändå kanske klara sig. ”39?, vad är det? Stora fötter på en tjej?” Varför är det ironiskt att man reser en mur i Israel? Folk kryssar fortfarande över ”b” i ”Rökning förbjuden”-skylten på våra busshållplatser. Vår egen ekonomiska kris är på väg att bli lika stor som trettiotalets, vi hotas också, hela mänskligheten den här gången. Men varför ska vi tro att det är så? Hur märker man sina löss på gången?
Att det finns så tydliga likheter med vår tid (annalkande katastrof eller inte), gör att Stad av rök många gånger känns kusligt aktuell. Att skildra historien genom tidlösa detaljer (mat, sprit och kärlek blir aldrig omodernt) gör historien verklig trots att det är en saga. Folk pussas i hus som inte finns längre. Oftare blir det detaljrikt och noggrant, Lutes teckningar är rena och korrekta.
Vid första läsningen dämpade det korrekta min känsla för historien. Jag saknade subjektiv kamera, nån att identifiera mig med. Vid andra läsningen imponerades jag av Lutes långa helt ordlösa partier. Ett klarinettsolo får ta flera sidor. Tredje gången kom personerna närmare, då blev det film på ett sätt film sällan blir längre.
Sen började jag se mig omkring om något i vår tid liknade historien. Finns det nån nuförtiden som skriker efter ordning och reda? Röstar vi igenom några konstiga lagar?
Den förste april började IPRED-lagen att gälla, den ger privata företag rätt att hämta information om privatpersoner, den ger privatföretag rätt att kartlägga främlingars elektroniska förbindelser. Vad ska vi rösta fram nästa gång?
Berlin-serien är en roman för vår tid. Det är en bokserie att äga.
