[090403] På omslaget till boken stormar ett piratskepp fram, anförda av svenska fildelarsajten Pirate Bay. Boken handlar om konflikten mellan dem som tillhandahåller tjänster för fildelning å ena sidan och upphovsrättens försvarare å den andra. Som mediearbetare och flitig användare av Internet befinner jag mig på ett gungfly där debattens vågor går höga. Konflikten har stor principiell betydelse.
Vi som arbetar som journalister har i princip samma sits som konstnärer av olika slag: vi värnar om upphovsrätten och bevakar att vårt arbete inte sprids gratis hur som helst. I alla fall när vi kan ta betalt för vårt arbete. Den här texten, däremot, sprider jag gratis och den kan i princip kopieras utom min kontroll. Men för det mesta är kopierandet inga stora problem för journalister. Vi får oftast betalt för en publicering i en tidning och för det mesta stannar det vid den. Men det händer att hela eller delar av texter stjäls för kommersiella syften i andra sammanhang.
För andra kulturarbetare kan ersättningen se annorlunda ut. Den som jobbar med film kan få betalt för något som drar in pengar under en tid efter utfört arbete. Likadant är det med författare och många musiker. Upphovsrätten har kommit till för att skydda de marknader som är kopplade till bland annat kulturindustrin. Det låter enkelt och självklart, men i fallet med Pirate Bay i viktiga frågor om morgondagens samhälle.
Författarna till boken Piraterna går igenom några exempel där upphovsskyddet har krockat med ny teknik som gjort det möjligt att skaka om det distributionsmonopol som ofta har blivit resultatet av upphovsrätten. Musikindustrin var den första som fick känna på detta när rullbandspelarna började säljas på 50-talet. Skivspelare och radioapparater började då förses med kontakter som gjorde det möjligt att koppla samman dessa apparater så att man kunde lagra musik. Prylindustrin började växa till sig men skivbolagen var skakade.
Samma decennium såg den första hemmavideon dagens ljus. Svindyr och bortom det möjligas horisont för den vanliga medborgaren. Men bandet var satt i rullning och snart blev det inkapslat i VHS-kassetter och maskinerna blev allt billigare, även om processen blev försenad av formatkrig mellan olika tillverkare. På 80-talet började det bli vanligt med videoapparater i hemmen. Filmindustrin insåg att den kunde förlora den exklusiva rätten att kontrollera distributionen av film och började nu agera för att förbjuda videotekniken.
Bilden är dock motsägelsefull. Filmindustrin ville ha förbud, men prylindustrin ville naturligtvis något annat. Det blev rättslig prövning och kopiering för privat bruk blev godkänd. Försäljningssiffrorna av videoapparater var också en ingrediens i tvisten. Man kan säga att framgångarna på prylmarknaden bidrog till att sätta en ny standard på mediemarknaden som helhet.
Men egentligen var det en storm i ett vattenglas. Tekniken var inget stort hot mot filmbranschen, tvärtom blev videomarknaden ett sätt att bredda intresset och distributionen av film. Många filmer visades först på biograferna och gick därefter till videomarknaden. Lugnet hade åter lägrat sig.
Exemplet utgår från en analog teknik. På många sätt blir det annorlunda när tekniken blir digital. Viktigast är att distributionen av dokument blir betydligt mer effektiv. Alla olika kulturformer som musik, fotografier och film kan dessutom samlas på samma ställe och mixas på nya sätt. När det gäller utbyte av tunga dokument som filmer har ungdomar, påfallande ofta ynglingar, hittat riktigt smarta lösningar för att göra detta så mycket effektivare än vi som tänker analogt om den digitala kulturen. När jag tänker kommunikation dator–till–dator, tänker de på nätet och alla anslutna datorer som ett sammanhängande system. Fildelning betyder att olika delar av en film kan ligga på en mängd olika datorer. Överföringen av filer går mycket snabbare när många datorer samverkar.
Konsekvenserna av kombinationen digitalisering och Nätet är många. Offentlighetsprincipen i Sverige tillkom när dokumenten måste studeras på det ställe det var arkiverat. Med faxen blev det enklare men man måste fortfarande veta vad man letar efter och veta hur man ska komma över dokumenten. När dessa nu alltmer blir digitala blir de mycket enklare att få tag i. Dessutom kan man få tag i dokument man inte har letat efter. Många menar därför att offentlighetsprincipen måste modifieras.
Ett aktuellt fall är de mördade barnen i Arboga, där bilder på offren har funnits tillgängliga på samma sätt som tidigare. Någon har besökt tingsrätten i Arboga, fotograferat dokumenten och lagt ut dem på Internet. Om samma offentlighetsprincip som gäller i den digitala kulturen vore helt digitaliserad skulle dessa bilder automatiskt ha funnits tillgängliga. Men vill vi det? Å andra sidan, varför ska offentlighetsprincipen vara beroende av hur dokument arkiveras? Vi ställs inför nya slag av frågeställningar. Kanske kan man jämföra med de nya moraliska konflikter som följer med kartläggningen av vår arvsmassa.
Kampen mot fildelningen väcker också viktiga frågor om det framtida samhället. Om Pirate Bay blir fälld är problemet för film- och musikproducenterna knappast ur vägen. Nedladdningen hittar bara nya vägar och det inser branschen också. Ett alternativ är att jaga de individuella nedladdarna istället, genom att spåra IP-numren (som kan jämföras med ett telefonnummer).
Det är visserligen olagligt att snatta i en butik, men husrannsakan ingår normalt inte i polisens befogenheter i samband med ett sådant brott. Men det är närmast något liknande som film- och musikbranschen vill göra för att komma åt nedladdare. Hur långt in i den privata sfären ska man tillåtas trampa för att värna kommersiella intressen? Författarna Rydell och Sundberg kommer in lite på den problematiken i slutet av boken. Företrädare för ”piratrörelsen” hävdar att detta leder oss rakt in i Storebrorsamhället.
Detta är viktiga frågor att fundera över, men den stora frågan är ändå den om hur samhället i stort förändras av Internet. Kanske är det nedladdarna som på allvar omformar samhället till att bli det kunskapssamhälle som alltfler talar om men samtidigt har så svårt att peka på? Man kan anta att informationsutbyte är en central del i ett kunskapssamhälle. Ju friare det flyter, desto fler innovationer bäddar det för. Det blir även större hopp om att demokratin inte blir en penningfråga. Information används på nya sätt och omformas till något annat.
Skulle denna princip bli den rådande betyder det att sätten att leva på sitt skapande måste förändras, precis som fallet varit för många andra yrkesgrupper genom åren. Personligen tror jag inte att det kreativa skapandet är hotat av nedladdningen. Men just idag är frågorna mångfalt fler än svaren.
