[090327] Jacky är en begåvad tennistjej, men när hennes mamma dör i en bilolycka släpper/tappar hon greppet och därmed också tennisen. Istället börjar hon festa och dricker sig ofta redlöst berusad. Hon valsas runt bland ungdomshemmen, vantrivs och rymmer och gör det på så vis krångligare för sig själv. Hon hamnar på Tallen, en låst avdelning och det är plötsligt på allvar.
Det är inte mycket som till en början är bra för huvudpersonen i unga Marta Söderbergs debutroman Sista chansen. I korta rapsodiska avsnitt/kapitel och med säker tonträff berättar Söderberg om vilsna och trasiga ungdomar, språket är direkt och okonstlat och låter som många ungdomar pratar. Jag kan dock ibland sakna lite tuggmotstånd i texten, det går kanske lite väl fort och enkelt. Stundom känner jag starkare för kompisen Sara än för vår huvudperson, och det är nog inte meningen. Och jag undrar om boken tjänar på den väldigt knapphändiga stilen och det stundvis indirekta berättarsättet. Men i stort är det ändå en säker debut.
Det värsta är att överhuvudtaget minnas eller påminna sig att mamma faktiskt är död och för alltid borta. Och för att slippa gå in i sorgen säger hon att allting är bra när någon frågar hur hon mår. Jacky behåller således känslorna för sig själv och är mestadels tystlåten. Framförallt är det svårt att prata när pappan kommer på sina fåtaliga besök, på resa som han ofta är. Fåordig är hon också gentemot sina socialsekreterare och mot Personalen på hemmet. De beter sig som vuxna alltför ofta gör, ser enkelt rationellt på andras problem. Pappan tycker att situationen är väldigt jobbig – men mest för sin egen del, verkar det.
”Allt hänger på henne själv nu.” säger socialkvinnorna och markerar på så vis den starkt individcentrerade tid vi alla försöker hantera.
Men två personer från hennes ”förflutna” lockar alltid fram prat och bekännelser. Barndomsvännen Joel och tennistränaren Tony. De ser igenom henne, det går inte att komma undan med lögner eller välfriserade ”sanningar” i deras närhet. Också Sara, medintagen på Tallen, har starkt inflytande på Jacky. Hon är den tuffa och struliga som går sina egna vägar och vägrar att låta sig hunsas av någon. Efterhand blir de båda intima vänner, på gott och någon gång på mindre gott.
De är på besök på en bondgård och tjejerna visar som vanligt sin tuffa sida och är giftigt motvalls. Men när de får tag i en kattunge kivas de om att få hålla den.
Jackys stora dröm är att få vinna Franska öppna mästerskapen i tennis, hon ser sig själv stå där med pokalen lyftad och med publikens jubel i kroppen. Man förstår hur oerhört viktig tennisen varit i hennes liv, och det är också genom den man kan ana en möjlig förändring. Tony och Joel försöker båda få henne att börja träna igen. Vid ett tillfälle spelar hon mot en manlig vårdare och närmast förnedrar honom. Kanske att det kan tända gnistan, få ut henne på banan igen så att hon kan få en ny chans att också närma sig livet. Är det isåfall sista chansen?
