[090312] Längtan är ingen enkel sak. Elisabeth Rynell har behandlat den förut i Hohaj och Till Mervas. I sin nya roman Hitta Hem återvänder hon ännu en gång för att undersöka denna mänsklighetens gåtfulla känsloyttring. Det är ett lovvärt projekt, men jag blir inte lika övertygad som tidigare.
Längtan, både som en positiv drivkraft och som en förtärande eld. Längtan innefattar optimism och vemod på samma på samma gång. Å ena sidan den självklara bilden, att söka någonting man saknar och drömmer om. Då kan längtan bli en kraft mot tillhörigheten och kärleken – att hitta hem. Å andra sidan dess destruktiva baksida, längtan som ett sätt att förlora kontakten med nu:et och de människor man har omkring sig. När man inte tar hand om sig själv för att man längtar sig bort. Är längtan en kraft som suger en bakåt och neråt eller en kraft som bär en framåt? Kanske är det den centrala frågan. Rynell undersöker vad denna känsla gör med oss människor. Hon låter oss ana att längtan är en ofrånkomlig del av människans natur och att den kan leda oss rätt eller fel – beroende hur vi hanterar den.
Boken utspelar sig i två tidsplan. Dels handlar det om Mala, en flicka som lever på medeltiden; dels handlar det om Hild som växer upp på 1950-talet. Medan jag läser berättelsen om Hild som en realistisk uppväxtskildring utifrån berättarens perspektiv, så framstår den historiska berättelsen om Mala mer som en allegorisk skildring av bokens övergripande tema. Liksom i sina tidigare romaner är Rynells huvudpersoner på en resa. På jakt efter en plats, ett landskap. Ett konkret yttre landskap, men också som en gestaltning av det inre landskapet. Mala rör sig från Stockholms larmande stadsliv till Hälsingslands djupa skogar, på jakt efter sin familjs historia. Malas resa försiggår i gränslandet mellan mytiskt tid och historiskt gestaltning. Hilds historia handlar om en flickas 50-tals uppväxt, i spänningsfältet mellan sina föräldrar. Modern som ville leva ett spännande liv men som tvingas in i hemmafrurollen och den neurotiske fadern med lika delar intellektuella förmågor och instängd aggressivitet. Hild försöker hantera arvet från sina föräldrar. Hon flyttar till London, men hennes längtan efter moderns närhet och faderns intellekt sliter henne i bitar och leder henne in på ett sluttande plan av självdestruktivitet och förnekelse.
Men nej, jag övertygas inte av Hitta Hem. Tyvärr, för jag tyckte mycket Elisabeth Rynells tidigare romaner. Då balanserade hon också på gränsen mellan realism och myter, mellan verkliga platser och inre landskap. Min invändning nu är att den historiska delen känns tillrättalagd. Språket är vackert, men jag saknar nerven i historien. Språket i den historiska delen skall kännas ”historiskt” och det är visserligen väl utfört, men på det stora hela klyver det boken ännu mer och den historiska delen blir en transportsträcka. Att ge sig ut på en resa. Att hitta hem. Att dela maten och berätta historier vid lägerelden. Sagan om hemkomsten till sitt ursprung känns för enkel.
För mig finns bokens nerv istället i den moderna historien, men eftersom den interfolieras av den historiska sagan, så blir berättelsen om Hilds uppväxt rapsodiskt berättad och jag blir inte riktigt på det klara med vad Rynell vill säga. Modern, fadern och även grannarna är intressanta personer och deras komplexitet anas. Men eftersom tiden går så fort framåt är det inte lätt att hänga med. Jag hade önskat mig att Rynell hade stannat hos Hild och, liksom den lilla flickan undersökte grässtråna den värld som öppnade sig under fotsulorna, berättat mer om all den koncentrerade längtan som fanns just där – hos flickan, modern, fadern och de snälla grannarna. Det hade räckt för mig.
