[090309] Nog dr. Schschschsnaps exexperimenterar, är ock ett skönlitterärt experiment, men snarare snarast något med bemänniskat och med en skriftlig betydelse blottlägga hennes själva experimentsjäl, en del av den.
Svårt ändå att säga så gott mer om boken alltför, känns som mer angelägen än utomordentligt genomförd, något delirisk &:så, bra så men i fållan mellan att varken tillräckligt det eller förskönt delirium, underliggande personlighett rivs men självrannsakas rent ej. Boken är aktningsvärt genomförd för det nog, om än avsaknad av ansatser till spännande eller lakonisk vetenskaplig jargong och diskurs. Man kan störas ifall man vill ana för mycket att den är en skönlitterär blomdahlsk skrivbordsprodukt och kanské inget mer, hellre vill man dess äkthet obetvivlande.
Tror dock läsare kan ta den ganska olikartat på denna punkt, och på fler punkter. När det anges en e-adress till doktorären i boken, får jag först en begiven besatt lust att skriva och skicka recensionen som en slags angivelse till honom, men så oppges det förstås nog genast under till not att den av författaren oppgivna adressen saknar källa, och då knappast värt att utmana en digial outgrundlig postmaster alls. (När jag en gång roligt tjafslekte med min levande romanperson Emma grammatika kontra Emma hispidusa om professor Kalkyl, hennes påhitt, angav hon en e-adress till honom på Hotmail, vilken den nu var, mycket talande, inget svar gav han så oartig, inte heller från en digital postmaster kom det. Så min levande romanperson visste. Och det med hennes humor beträffande, att hon aldrig sa fel.).
Sådant åtdraget smått kringskuret som adresserna tillsammans med annat spikar upp den schsnapska framställningens egna utsagor, att trovärdigheten är ett sjävlt ev. problem. Boken är mångt på fragment, experimentet har ju åhtminstone i ansats och tanke varit svindlande stort, men är redigering det som gör författarskapet här? Det goda att boken även på något sätt känns som en slags outsägande korsning mellan Maupassants urfina Horla och delar av William S. Burroughs hjärnspökesexperimentalisterna i bästa svep om så helt i egen tappning och tempo hos dr Schschschnaps Punsch.
Det finns härtill en del poetiskt smärre fingods i boken av beskrivet, om av instucken eller nergrävd tryffel här var och alltid för sällan, t.ex. en ”murgrå kostym” på igår gåtts till, är bra uttryckt, som en pigg antiklyscha till blott sliten ’kostym’, tror &:så jag tänker själv leta efter om någon i mina manus möjligen redan har kostym klädd, må väl skräddaliseras till ny murgrå kostym, nej men murblå skall det ju vara, absurditetens som går över i pina om fjantiskt, och fjantiskt måste oppvägas av annat. Eller murgrön kostym ju hellre, bättre fåfängdetalj och horribelgrej då säkert. Hur helst, läs själva Dr. Schn¿ps. Och så har jag inte sagt något om bokens sexuella deviser och meningsakter säga försägas.
