[090306] Varje dag vittnar vi om händelser och sinnestillstånd i våra liv och ifrågasätts för det mesta inte. Vardagens vittnesmål som sker utifrån det enskilda subjektets tal och skrift bygger på förtroende liksom hela språkgemenskapen. Tilliten är en av förutsättningarna för att vi alls har ett språk. Men att bli tagen på orden är inte alltid en självklarhet. Med vittnesmålet följer en omfattande problematik som idéhistorikern Michael Azar har formulerat och reflekterat över i boken Vittnet.
”Det har sagts att människan bara kan vittna på två sätt: med blodet eller ordet.” I den här meningen tar Vittnet sin början liksom i två historiska gestalter, Sokrates och Jesus, som var tvungna att använda sig av bägge metoderna. I Sokrates och Jesus fall diskuteras ett vanligt sätt att styrka sina ord på, åberopandet av en absolut auktoritet. Både filosofen och Guds son inkallar Gud som vittne. Att inleda ett slags vittnesmålets historia med Sokrates och Jesus, är en gest som ter sig naturlig med tanke på att den västerländska historien ofta anses ha tagit sin start med antiken och kristendomen. En effektiv konsekvens av denna inledning är att den uppenbarar uppriktigt syftande människors önskan att finna någonting som är oomtvistligt sant. För Sokrates och Jesus blir detta Gud.
Från denna punkt med sökandet efter det absoluta vittnesmålet rör sig Azar framåt genom olika krav som i olika tider och discipliner satts upp för det sanna vittnesmålet. Ett första, vad man skulle kunna kalla ett klassiskt sådant, går att finna under kapitlet med rubriken ”Jag såg det med mina egna ögon”. Det unika med vittnet blir att detta till skillnad från den som refererar skall ha varit på den plats den senare vittnar om. Men det ursprungliga vittnet går inte och har aldrig gått säkert. Detta ser vi kanske tydligast i skepticismen som åtminstone i den västerländska idéhistorien har sitt ursprung i den antika traditionen. Azar diskuterar detta i antik tappning men tar också upp senare tiders kunskapskritik. På detta sätt leds läsaren in i en filosofisk diskussion om vad som egentligen är den korrekta varseblivningen. Det ursprungligas möjlighetsvillkor – vittnesmålet − är på samma gång dess omöjlighetsvillkor, konstaterar Azar.
Av de krav på vittnet som tas upp är kanske det normalitetskrav som uttrycks i kapitlet ”Diskursens ordning och kravet på begriplighet” ett av de intressantare eftersom det berör det språk som är förutsättningen för varje vittnesmål men som också kan vara dess begränsning. Det handlar om vad som alls kan anses trovärdigt att en människa kan bevittna och vad som är möjligt att omvittna. Här rör diskussionen vid språkfilosofin, hur ett språk egentligen uppkommer, men det handlar också om en fråga om språkets inneboende maktstruktur. Om språket, diskursen, redan finns så löper vittnet alltid risken att göra det obekanta bekant, menar Azar. Det trovärdiga vittnesmålet bygger således på att det tillfredställer den rådande diskursen.
Men Vittnet är inte bara en filosofisk diskussion, utan en text som hela tiden skickligt efter åtskilliga kunskapsteoretiska, religionsmässiga och språkfilosofiska resonemang knyter an till det praktiska, vittnet, den enskilda människans vilja att berätta sin sanning och indirekt de svårigheter mottagaren, vare sig den vill eller inte ställs inför, för att slutligen stanna i vår egen samtid där Azar ser en anonymisering av vittnesbegreppet genom diverse teknisk utrustning. Texten följer det som författaren utlovar – en rörelse ”från filosofin via teologin till politiken, från vetandet via tron till makten, från Aten via Jerusalem till Guantánamo.” Vittnet innehåller alltså en tydlig struktur och intressanta diskussioner som ger en klar översikt och fördjupad insikt i det som i alla tider berört varenda människa i mer eller mindre komplicerade situationer: önskan att meddela sig. Stilgreppet är essäns vilket bidrar till att texten känns smidig och förmår engagera.
Den enda betänksamhet som kunde drivas fram skulle rikta sig i en fråga om varför Freud och den psykoanalytiska traditionen helt utelämnas i Vittnet. Polariseringen mellan det rationella och det irrationella som i olika tider gjorts mellan olika grupper, man – kvinna, fri – slav, vuxen – barn, berörs visserligen. Men i och med Freud skedde en vänding i den logocentriska traditionen som borde ha inneburit konsekvenser för synen på vittnesmålet. Hur hantera att den som vittnar styrs av begär och impulser som hon inte ens själv är medveten om och att åhöraren praktiskt taget befinner sig i samma situation? Detta skulle Azar gärna fått utveckla.
I sin helhet är Vittnet en bok som berör. Ett vittnesmål om vittnet som dessutom övergår i något så otidsenligt som en glädjande och djärv uppmaning: människan är människans enda vittne och att vittna är i sin yttersta bemärkelse att hävda livet mot döden.
