[090302] En del menar att vi lever i dåtid såväl som i nu- och framtid samtidigt, att vi integrerar samtliga dessa tider där vi nu befinner oss. Minnen och erfarenheter från förr blandas med tankar och känslor, rädslor och förhoppningar inför det som komma skall. På så vis blir livet ett vidare äventyr än man i stunden kanske upplever.
Ett flertal karaktärer i debuterande Stina Palms noveller ser eller tänker i nuberättelsen tillbaka på sina liv, inte sällan ända till barndomen. Trollsländor och taggtråd är en på alla vis mogen debut och då inte enbart beroende av Stina Palms i sammanhanget någorlunda mogna ålder, född 1970 som hon är.
Många av uppslagen är väldigt spännande, fantasi-och känsloeggande. Där finns Sofia som ”stjäl” andras liv genom att använda vännernas erfarenheter och minnen som sin egna; konstnären som gör sig själv till en installation, genom att dränka sig tillsammans med bilderna han gjort av ett kärlekspar på bottnen av De älskandes bassäng; flickan som börjar dansa balett för att Olof Palme just mördats; någon försöker skriva sitt liv genom skuggsystern som avvek, allt hon dittills skrivit har varit som en förberedelse, som att ”skriva bredvid”; eller den gamla kvinnan som ligger och lyssnar på ljuden från yngste sonens bröllop och samtidigt inväntar sitt sista andetag.
Det handlar en hel del om att bli till, att genom minnen skapa sig ett (nytt) liv. Och inte sällan är det skrivet till ett du, ett ibland ganska diffust du.
Det poetiska språket är i perfekt balans, och såväl gehör som rytmkänslan absolut. Man ser, hör och känner tydligt författarens bilder. Jag har överhuvudtaget stora problem att hitta några svagheter. Möjligen att några noveller inte når upp till de andras nivå, känns lätt splittrade och är väl poetiskt snåriga för min förmåga. Men så läser jag om dem och då (med ett undantag) sitter också de. Jag försöker igen: Kanske att där finns en del lite onödiga upprepningar, men samtidigt anar jag att de orden är medvetet skrivna och därför undgår mitt nästanogillande. Sista chansen att finna något minustecken handlar om att de elva styckena stundvis är så likartade i ton och känsla att de närmast smälter samman. Men å andra sidan använder sig Palm helt avsiktligt av återuppdykande teman, individer eller ting. Gårdshuset är ett sådant, sjömannen som lämnar en hund efter sig en annan. Eller dessa mytiska trollsländor, skira varelser som lever en enda dag och därför automatiskt får något poetiskt över sig. Novellerna bildar således en slags helhet, trots att de enskilda styckena kan ”handla” om helt olika saker. Berättelserna vilar på ett vemodigt grundackord, och ger läsaren många vackra och gracila ögonblick att emotionellt låta sig drabbas av.
Jag avhåller mig från att ge exempel på hur det låter. Plockar man några rader ur sitt sammanhang finns risken att de inte fullt ut kommer till sin rätt, bättre då att läsa själv.
Öppenheten är slående i denna samling noveller, Stina Palm känns väldigt fri och ”gränslös” i sitt sätt att skriva. Och jag har fått ett nytt namn att hålla ögonen på framöver.
