[090219] I den bästa av världar ger en offentlig utredning möjligheter att samla erfarenheter och förslag till förbättringar av statsapparaten, till fromma för oss vanliga medborgare. Men ibland finns också utrymme för väsentliga hinder: prestige, makt och pengar. Den nu levererade kulturutredningen innehåller alla dessa.
Stockholm har som huvudstad varit den självklara arenan för maktutövande där det mesta av kultur och förvaltning placerats. Det är naturligt i en statsapparat med centraliserad makt. Men i takt med att kommunikationer av alla de slag har blivit effektivare har denna självklarhet börjat ifrågasättas.
Låt oss försöka penetrera prestigen, pengarna och makten. Varje gång en central statlig förvaltning ska decentraliseras blir det ramaskri på den berörda myndigheten. Så också när dåvarande kulturministern Marita Ulvskog på 90-talet föreslog att några av museerna skulle slås ihop till ett världskulturmuseum med säte i Göteborg. Det var ännu oklart hur det skulle gå till när ledningen för Östasiatiska museet i Stockholm gick ut i massmedierna och visade upp sina sköra rariteter. Inte skulle sådana utställningsföremål kunna klara en transport till Göteborg.
Det demagogiska greppet tog skruv. Östasiatiska museet ligger fortfarande kvar i Stockholm. Aktionen var inte i första hand kulturpolitiskt motiverad utan grundades på egenintressen. Den gången var det ett maktspel inför medvetet öppen ridå, men ofta sker det utan inblickar för utomstående.
Den nya kulturutredningen kan läsas med ett sådant filter för ögonen, även om mycket fortfarande är svårtolkat. Utredningen hade vida ramar att föreslå nästan vad som helst på det kulturpolitiska området. Med en borgerlig regering kunde man kanske vänta sig att utredningen skulle behandla frågor om marknadens välsignelse för kulturlivet. Den första kulturministern Cecilia Stegö Chilò hann bara vara minister en vecka innan hon tvingades avgå, eftersom hon av ideologiska skäl vägrat att betala sin TV-licens. Här luktar det nyliberalism lång väg och jag antar att det hade blivit drag under galoscherna om hon fått inflytande över kulturpolitiken. Nu blev det Lena Adelsohn Liljeroth som fick dra vagnen i mål och från henne kommer det inte många signaler som går att tolka kulturpolitiskt. Men hon tillsatte ändå en utredning utan starka politiska begränsningar.
Det är huvudsekreteraren i en utredning som har det informella men ofta reella inflytandet över vad som kommer ut av en den. Keith Wijkander var den tjänsteman på departementet som tog initiativet till utredningen. Han var också den som fick skriva direktiven och till slut blev huvudsekreterare för själva utredningen.
Inga hinder för kulturpolitik, som det heter i direktiven till utredningen. Men heller inga förslag som förutsätter skattehöjningar, för då går de direkt i papperskorgen. I början av förra året, alltså ett knappt år innan utredningen skulle presenteras, arrangerades en hearing med kulturlivet i Göteborg. Jonas Andersson och Rasoul Nejadmehr från själva kommittén och David Karlsson från sekretariatet ville ha synpunkter. Göteborgarna var entusiastiska och folk från dansscenen Atalante (i vars lokaler hearingen ägde rum) skrev en fyllig rapport. Men redan då kunde man av vad utredarna sa avläsa ett tydligt fokus på organiseringen av kulturlivet. Här var det främst regionens förändrade roll som anades bortom något diffusa formuleringar.
Det är naturligt att skapa lämpliga konstellationer runt en utredning för att få in idéer av olika slag. Den första konstellationen runt just denna utredning utgjordes av flera av de förvaltningar som senare föreslogs bli sammanslagna. Flera av cheferna reagerade negativt på de tankar som Keith Wijkander framförde och nu började det pysa av oro och aktivitet. Hur skulle utredningen drivas vidare om dessa tankegångar inte gick att genomföra? Det saknades en plan för det, blir min tolkning av mina observationer och samtal med mer insatta.
David Karlsson och Yvonne Rock från sekretariatet hoppade under sommaren 2008 av utredningsarbetet på grund av Keith Wijkanders dominanta ledarstil. Men vad gör man om man ska ro iland utredningen på endast ytterligare ett halvår? Eva Swartz-Grimaldi valde att låta Wijkander jobba kvar utan arbetsledande funktion. Med största säkerhet förlorade han samtidigt inflytande.
Kulturrådet som myndighet riskerade enligt rykten att försvinna upp i en större organisation. Samma rykten gjorde gällande att dess nye generaldirektör Kenneth Johansson värvats till posten för att avveckla myndigheten. Men signalerna ändrades under utredningens gång. På utredningens extratid efter nyår offentliggjordes en avsiktsförklaring mellan Kulturrådet och Region Skåne om ökat samarbete kring det regionala kulturuppdraget. Kulturrådet hade tydligen inte för avsikt att avveckla sig självt. Nu när utredningen är klar är förslaget att rådet blir samordnande myndighet för de statliga anslagen till regioner och landsting.
Under själva slutspurten var det raska fötter i korridorerna runt utredningen. Mötesaktiviteten vid sidan om de ordinarie mötena var stor. Som en fågel Fenix föreslås Framtidens Kultur, eller i alla fall en ny myndighet med samma funktion, att återuppstå med nya tillskott av pengar. Framtidens Kultur skapades en gång av de slaktade löntagarfonderna och har inneburit ett vitalt tillskott av medel till tillfälliga kulturprojekt. Men tiden för verksamheten var från början begränsad och för tillfället gäller att stiftelsens vd Jonas Andersson har tre år på sig att självständigt göra sig av med resterande 50 miljoner kronor.
Jonas Andersson har suttit med i utredningens ledningsgrupp. Detsamma gäller Rasoul Nejadmehr, som är mångkulturkonsulent från Västra Götalandsregionen. Han är den ende i ledningsgruppen som inte har haft någon maktbas att agera utifrån. Region Skåne har haft en än svagare position i utredningen, men de har ju ändå lyckats bädda ner sig i samma säng som Kulturrådet.
Vad blev resultatet i övrigt då? Kulturrådet kommer att leva vidare men vilka arbetsuppgifterna blir återstår att förhandla om. Olika tidningar tolkar rådets framtida roll olika. Men maktkampen tar naturligtvis inte slut med att utredningen nu har presenterats. Många kulturmyndigheter föreslås bli sammanslagna och det betyder fortsatt spring i korridorerna.
