[090218] En mig närstående person kom nyligen hem från en konferens i New York. Den hade handlat om digitaliseringen av framför allt bokbranschen. Han var lätt nyfrälst, så som man gärna blir på konferens. De talar ju så vackert om alla framsteg och möjligheter. Ska vi tro honom så kommer vi alla snart att äga varsin läsplatta laddad med hundratals böcker. Vi kommer att läsa romaner i våra mobiltelefoner och hålla koll på spännande nyutgivning via twitter och andra nätburna kommunikationsvägar.
Mycket av det som sker i bokvärlden kan naturligtvis appliceras på tidskriftsvärlden. Det är lätt att svepas med och bli yr av alla nya och nygamla begrepp. Men som någon sa ”allt det här hade vi kunnat säga för tio år sedan också, men inte har det blivit så ändå.” Jag tror dock att framtiden är lite närmare nu än för tio år sedan (om jag får göra mig lite lustig). Nu har tekniken kommit ikapp visionerna och snart har även infrastrukturen gjort det. Telebolagen börjar inse att det inte är så smart att bromsa användandet genom att ta betalt för varje megabit som laddas ner och telefoner, läsplattor och datorer blir allt mer användarvänliga och sjunker så sakteliga i pris.
Men vad kommer det att innebära? Det vet ingen av oss. När tekniken blir mer tillgänglig så blir också uppfinningsrikedomen kring vad vi kan använda den till allt större. Se bara på alla publiceringsmöjligheter på nätet som växer upp som svampar efter augustiregn. Communities, bloggar, microbloggar, musikkanaler, radio, filmsajter… Härligt, men oöverskådligt.
Jag tror personligen att vi som publicerar oss på olika vis kommer att bli tvungna att försöka finna på så många plattformar som möjligt, att så att säga marknadsföra det vi tycker att vi har att säga på flera håll. Om en nättidskrift som den här ska överleva så tror jag att vi måste leta nya vägar att få läsarna att uppmärksamma oss. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att vi ska käcka till oss med filmbilder, flashanimationer och musikklipp. Vi kommer nog alltid att vara en textbaserad tidskrift. Men kanske måste vi börja utnyttja microbloggadet för att meddela oss med våra läsare (”nu ligger det en ny spännande artikel av xx om xx hos oss – titta in”) Vi borde försöka hitta andra sammanhang där vi kan synas och höras. Annars kommer vi kanske att drunkna i bruset. Vi har ändå fördelen av att ha en någorlunda inarbetad bas. Vi hittas lätt av sökmotorer och vi har en ganska stor läsekrets att utgå ifrån redan nu. Men den som startar någonting nytt idag får det svårare.
Att hitta rätt strategier är som sagt inte lätt och jag har försökt att hitta lite vägledning i den i dagarna så omtalade kulturutredningen. Men där fanns inte mycket. Svepande formuleringar om ny teknik och ett föränderligt kulturlandskap och om att kulturstöd ska premiera den som är framsynt. Men inte mycket av egen framsynthet.
Jag har själv varit en av dem som envist lobbat hos Kulturråd, departement och politiker om att kulturpolitik och stödformer måste anpassas efter den nya verklighet som kulturen verkar i. Lite framgång har vi haft, även om exempelvis det lilla stöd som nu ges till nättidskrifter grundar sig på antaganden om hur de fungerar som kanske var aktuella för tio år sedan. Långsamt går det i den här världen och det är känns symptomatiskt att se de teknikokunniga politikerna tycka till exempelvis om den enligt dem förkastliga fildelningen. Helt omedvetna om att de själva fildelar när de tar hem eller lägger ut pdf:er eller skickar dokument till varandra. (Vad de egentligen borde säga är att de vill åt dem som bryter mot upphovsrättslagen. För det är nog det de menar.) Kunskap krävs för att vi ska komma framåt och tyvärr fick vi inte så många nya insikter med Kulturutredningen. Så nu är det upp till oss. Vi får se till utnyttja den tre månader långa (korta) remisstiden till att svara, förtydliga och upplysa. Och tänka efter vad vi själva vill. Vi kan ju alltid diskutera med varandra på valfri community nätet…
