[090217] Nu när kulturutredningen är färdig är det många som uttrycker besvikelse över att det inte finns särskilt mycket om kulturen som arbetsmarknad i den. Detta trots att det egentligen stod tydligt i direktiven att det var ett område som låg utanför det utredningen förväntades ta upp. Det finns därför i efterhand mycket att komplettera med och med hjälp av några tankar ur Skuggutredningen kommer jag här med lite extra förslag.
Det är klart att hade man velat tolka de inledande punkterna väldigt brett så skulle det nog gått att klämma in lite arbetsmarknadspolitik i punkten om hur ”statens insatser bl.a. för hur kulturpolitiken kan samspela med andra relevanta samhällsområden”.
Men så hände alltså inte, trots att man från utredningens sida valde att, som Eva Swartz-Grimaldi uttryckte det, ”vara lite olydiga”.
När de nu ändå busade till det med skattefrågorna och bland annat föreslår skatteavdrag för kultur som friskvårdsinsats så hade jag personligen hellre sett att de hade använt dem till att skapa bättre arbetsvillkor för kulturarbetarna. Och jag är uppenbarligen inte ensam. Om man läser i Skuggutredningen hittar man bl a följande förslag:
”[…]Ge alla verksamma/agerande/spelande etc utställande, konstnärer, musiker, kulturarbetare skattefrihet under lämpligt årsbelopp, på så sätt möjliggörs förutsättningar att faktiskt både bidra med sin verksamhet publikt samt överleva, för det är det största problemet nu. Överlevnad.”
Peter Davidson, Konstnär musiker
Förslagsställaren ser det här som ett sätt att öka mångfalden, att komma ifrån att det alltid är samma personer som får stipendier och andra typer av stöd. Ett vällovligt incitament, men långt ifrån det enda för en reform av det här slaget. Vill man se kulturen som en del av samhället och som en näringsgren bland andra, någonting som ju den borgerliga alliansen tydligt signalerat att man vill, så finns det absolut fler.
Även författaren Niklas Rådström kommer i Skuggutredningen med ett skatteförslag. Han påpekar det absurda i att den speciella typ av arbete som resulterar i upphovsskyddat material beskattas som tjänst. (se separat artikel)
Hans tankar resulterar i ett förslag om en sorts progressiv beskattning av royaltyinkomster. Jag vill ta det hela ett steg till.
Många kulturarbetare (mer än 60 procent) driver idag sina verksamheter i form av enskilda firmor. De flesta gör det inte för att det är något särskilt förmånligt sätt att arbeta på utan därför att den svenska arbetsmarknadspolitiken drivit dem dit. (Mer om detta kan ni läsa i studien Den ofrivillige företagaren som finns att hämta hem här )
Den som vet någonting om denna form av företagande vet att enskilda företagare sällan har stor omsättning. Den låga omsättningen gör att dessa företagare inte har råd att skaffa sig särskilt stora avdrag. Helt enkelt därför att det kostar pengar att skaffa avdrag och med små inkomster finns det inte pengar nog att göra inköp/resor eller annat som berättigar till skatteavdrag. Av samma skäl är de enskilda förtagarna också dåliga på pensionssparande, på att betala in extra sjuk- och andra försäkringar. Vi betalar alltså ofta proportionellt sett mer skatt än många andra – särskilt om vi till detta lägger den märkliga beskattning av royalty som Niklas Rådström beskriver – och här sämre socialt skyddsnät än de flesta.
En ensamföretagare lever sällan något lyxliv, vilken bransch han eller hon än verkar i. (Enligt siffror som togs fram för kulturutredningen lever en av fyra kulturarbetare på mindre än åttatusen i månaden.)
Därför vill jag, precis som Peter Davison föreslå ett allmänt relativt högt skatteavdrag för ensamföretagare. Kanske upplagt så att vi kan få tjäna våra första tvåhundratusen skattefritt. Sociala avgifter skulle vi betala som vanligt. Samhället skulle få en otrolig massa kultur för de pengar detta skulle kosta. Fler skulle våga ta steget och starta företag i stället för att leva i projektanställnings och a-kasseträsket. Men till skillnad från den tidigare förslagsställaren skulle jag vilja att vi inte gjorde skillnad på kulturarbetare och andra ensamföretagare. Jag tror att svenskt arbetsliv skulle må otroligt bra av en sådan reform. Frisörer och hantverkare skulle slippa jobba svart, närbutiken skulle klara sig bättre … Ja, ni förstår vart jag vill komma. Jag tror inte att det skulle bli någon särskilt dyr reform just för att den skulle sätta fler i arbete.
Kanske skulle vi då slippa stora delar av den svarta ekonomi som kulturområdet har svårt att ta sig ur, men som vi så sällan vågar prata om och kanske skulle många kunna slippa det fuskande med a-kassor och andra bidrag som de idag tvingas ägna sig åt. Många av förslagsställarna inom Skuggutredningens scenkonstsektion tar upp just a-kassan. En ”Anonym skådespelare med statligt produktionsbidrag” skriver bland annat om sitt liv som kriminell bidragsfuskare.
Problemen med att ta sig fram från dag till dag är naturligtvis de mest akuta, men vad händer sedan med oss när vi går i pension? I Finland har man funderat på detta. Kanske kan det vara någonting för Sverige att ta efter. I december förra året beslutade man att ändra principerna för den sociala tryggheten för stipendiater. Eftersom de inte har vanligt anställningsförhållande har de tidigare inte haft pensionsskydd, skydd för olycksfall i arbetet eller arbetslöshetsförsäkring. Någonting man nu alltså tänker ändra på. I förslaget betonas också att man ”bör söka en lösning på copyrightfrågor och den beskattningsproblematik som uppstår på grund av konstnärernas ojämna inkomster”. Inte alla lever på stipendier förstås, men det skulle vara en början i alla fall.
Se där. Lite att ta efter och att fundera på. Många har gissat att kulturutredningen kommer att följas av flera uppföljande utredningar. Vi väntar därför nu med spänning på en kulturens skatteutredning.
