[090217] Vi var många som satt och väntade och som ivrigt kastade oss över pdf-filerna från Kulturutredningens betänkande för några dagar sedan. Det var mycket text att plöja och det blev många gäspar att kväva på vägen. Alla letade vi efter vårt lilla område av kulturen, för min del framför allt kulturtidskriftsvärlden. Jag gav efter en stund upp plöjandet och använde mig istället av sökfunktionen. Det gick fort. Kulturtidskrifterna nämns inte på särskilt många ställen.
Det som stod var lite svårtolkat. Klart är att vi tillsammans med litteraturen, om allt går igenom, kommer att hamna under det nya konstverket (förlåt en göteborgare) eller vad den nu kommer att kallas, den nya myndigheten för konstarterna. Att gissa om det kommer att innebära en förbättring eller försämring för oss som söker bidrag från staten är tämligen omöjligt. Det får en framtida praktik utvisa.
Det finns en del annat att fundera över för oss kulturtidskrifter. T ex står det:
”Vi föreslår således att stödet kan ges till produktion och distribution av böcker och kulturtidskrifter med stöd i de mål som formuleras för den nationella kulturpolitiken och i riktlinjer uttryckta i en särskild förordning. I riktlinjerna bör särskilt uppmärksammas nya tekniska lösningar, internationella satsningar och översättningar från små språkområden.” (min kursivering)
Betyder det att stödet hellre ges till nät- än papperstidskrifter i framtiden? Arne Ruth, ordförande i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskriftsstödet, skrev i en debattartikel i SvD före jul att Kulturrådet i framtiden troligen kommer att se nätet som lösningen på många kulturtidskrifters distributionsproblem. Jag tror inte att det är så enkelt. Bland annat glömmer man med ett sådant argument att bara för att en tidskrift finns på nätet betyder det inte att den hittar läsare. Att marknadsföra sig kostar både tid och pengar. Jag tycker inte heller att det är rådets uppgift att välja publiceringsform åt tidskriftsmakarna. Det händer mycket på det här området och jag tror att nätets betydelse definitivt kommer att öka och att många tidskrifter som idag enbart finns på papper i framtiden kommer att försöka komma ut både på nät och på papper eller kanske enbart på nätet. Om jag får spå så tror att de som kommer att bli riktigt framgångsrika är de som förstår att renodla de olika vägarnas möjligheter och även lär sig att utnyttja flera av dem samtidigt för att nå ut med sitt budskap/sin publicistiska produkt. Det här kommer att skapa nya möjligheter men också nya svårigheter. Men valet av medium ska vara publicistens eget.
Här kommer också en del nya problem att uppstå för bidragsgivande myndigheter. Redan idag är det svårt att skilja ut vad som är en nättidskrift och vad som är nätbaserad radio/film eller kanske rent av konst. Med en allt billigare och mer lättanvänd teknik kommer gränsöverskridandet att öka Ska enbart textbaserade nätpubliceringar kunna få tidskriftsstöd? Och hur kommer den kommande myndigheten att ställa sig till bloggportaler eller andra ännu inte utvecklade publiceringsmöjligheter?
Oroväckande är dessutom att man från bidragsgivande håll verkar se det som att nätet är gratis, inte bara att konsumera utan även att arbeta med. Så är det förstås inte, trots att nättidskrifter saknar kostnader för tryck och porto och andra avgifter för distribution. Arbete, särskilt om vi vill ha kvalificerat sådant, kostar och teknik och teknikutveckling kostar. På det här området kommer det dessutom att hända massor de kommande åren och ska vi tidskriftsmakare hänga med får vi också lägga pengar på vidareutbildning. Hittills har det också varit mycket svårt för att inte säga omöjligt, för nättidskrifterna att skapa intäkter från sina publikationer. Vi har inga betalande prenumeranter och marginella annonsintäkter, i alla fall ännu så länge och erfarenheten visar att kulturtidskrifter, vare sig vi väljer papper eller nät som vårt medium, har haft svårt att hitta betalande annonsörer. Kanske kommer det att dyka upp nya sätt att dra in inkomster men troligt är att de statliga bidragen ändå kommer att fortsätta att fylla en viktig funktion.
I det jag hittills läst hittar jag ingenting som antyder att kulturutredningen förstått några av de svårigheter jag skissar ovan. En konspirationsteoretiskt lagd person skulle istället kunna få för sig att de genom att styra stödet till nätet hoppas kunna förklara den hittills så dyra distributionsfrågan som löst och därmed kanske också på sikt kunna minska tidskriftsstödet eller till och med lämna tidskrifterna åt sitt öde.
En annan utredningsformulering som fick mig att fundera är:
”Det statliga stödet till kulturtidskrifter är en viktig del i det föreslagna allmänna litteraturstödet. Det nuvarande tidskriftsstödet åtnjuter en stor kulturpolitisk legitimitet. Kulturtidskrifterna har under lång tid erbjudit plats för ett litterärt innehåll som i dag har allt svårare att få plats inom medieområdet i övrigt. De utgör också en viktig ”plantskola” för nya skribenter och nya uttrycksformer som kan ha stor betydelse för utvecklingen inom hela det litterära området.”(mina kursiveringar)
Första tanken är att det känns bra att vår betydelse erkänns. Men betydelsen är tämligen smalt definierad: ”plats för litterärt innehåll” och ”plantskola för nya skribenter.” Det är viktiga funktioner – men det är inte de enda vi fyller. Här glömmer, eller utelämnar, man hela den idédebatt som förs i våra tidskrifter. Kanske kan man tolka detta som att stödet i framtiden främst kommer att gå till tidskrifter som ägnar sig åt de sköna konsterna. Alla de, som jag ser det, viktiga formuleringar som fanns i sjuttiotalets kulturutredning om tidskrifternas betydelse för demokratin, om den mångfald av röster som man önskade stödja, är så vitt jag kan se borta. Kanske blev utredarna påverkade av den debatt som följde efter förra årets kritik mot tidskriften Mana. Det låter onekligen som om det kommer att bli svårare för politiskt inriktade tidskrifter att få stöd i fortsättningen om utredningen får som den vill. Något som i så fall skulle vara mycket olyckligt.
Kulturutredningen säger mycket om folkbildning och där finns många bra tankar. Men här nämns till min besvikelse inte tidskrifternas viktiga funktion någon gång. Den insats som vi gör genom att samla, förmedla och skapa ny kunskap och till exempel hjälpa forskningsvärlden med deras tredje uppgift, den som innebär att de ska sprida sina forskningsresultat, förbigås med tystnad.
Det enda som ytterligare sägs om kulturtidskrifterna i utredningen är att man föreslår att förlustkravet för att få stöd slopas. När Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter (där jag är ordförande) gjorde en enkät bland medlemmarna förra året var det ungefär hälften av dem som svarade som tyckte att det kravet skulle slopas. Så det är kanske inte någonting att säga så mycket om annat än att det kan vara ett tecken på att man ytterligare vill stärka redan starka tidskrifter. Man säger i och för sig också i utredningen att ”Vid bedömningen av ansökningar för litteraturstöd ska hänsyn tas till – förutom kvalitet – utgivarens ekonomiska förutsättningar i det enskilda fallet.” Detta gäller alltså även för tidskrifter men här är det nog troligt att det är fråga om en markering gentemot de stora förlag som tidigare fått del av litteraturstödet. Eva Swartz-Grimaldi, vd på förlaget Natur & Kultur, markerade tidigt under utredningen att hon tycker att nuvarande ordning på det området är felaktig.
Jag hoppas att mina farhågor inte besannas. Vi som producerar kulturtidskrifter är ett segt släkte, det har vi bevisat gång efter annan och vi kommer som vanligt att streta på. Men jag hoppas att det inte blir i ännu mer motvind framöver. Blir det sålovar vi att inte ge upp i tysthet.
