[090214] Urpremiär på Teater Trixter 11 februari 2009
Text och regi: Karin Blixt
Regiassistenter: Lars Andersson, Beatrice Berggren
Musik: Björn Knutsson
Scen: Ger Olde Monnikhof
Ljus: Anna Wemmert
Bild av Simen Weil och kostym: Raquel Kent
Animation: Henrik Ekselius Hässler
Skådespelare: Inga-Bodil Hermansson Hässler
Ämnet är lockande: en känslig ung kvinna på tröskeln till vuxenhet, som söker en själslig och kroppslig identitet. Som förebilder väljer hon den ryska baletthistoriens största dansös och den smärtsamt motsägelsefulla filosofen Simone Weil – ett hopplöst klumpigt, anorektiskt helgon.
Det hade räckt som tema för en dansföreställning; en förvirrad flicka i tåspetsskor som minns sin barndoms ballerinadrömmar och med hjälp av Simone Weil försöker återkalla de smärtsamma hågkomster som fick henne att sluta dansa.
Inga-Bodil Hermansson Hässler rör sig uttrycksfullt, men texten hon framför blir entonig, andfådd och föga övertygande. Hon låter oavbrutet som en osäker tonårstjej med fladdrig falsettröst på spårvagnen en lördagskväll. Det blir aldrig riktigt intressant eller gripande, och kanske är det textens fel: för många lösa trådar instoppade som förutsägbara psykologiska banaliteter – en frånskild mamma, frånvarande farsa, ätstörningar, aukoritär danslärarinna, arbetslöshet – så många standardorsaker på en gång för att förklara tjejens existentiella ångest!!
Det är synd! Jag längtar efter Trixters vanliga glada stil – fräcka, oförutsägbara typer med stråk av sentimentalitet och ohejdbar provinsialism!! DET är radikalt och originellt och luktar aldrig skolföreställning!
/Kajsa Öberg Lindsten
Ballerinan står först i namnet på Trixters senaste produktion som hade premiär den 11 februari och tilldragit sig stort intresse från en ung publik. Hon gestaltas av Inga-Bodil Hermansson Hässler, en skådespelerska som kommer ihåg att hon en gång lärt sig dansa både Svansjön och Den döende svanen och nu försöker tillämpa dessa lärdomar på den franska författarinnan Simone Weils filosofi.
Det är imponerande att så många unga intresserar sig för böcker som ligger mer än femtio år tillbaka i tiden och ett tankeinnehåll som karaktäriseras som kristen mystik med asketiska drag, en självsvält som bidrog till filosofens död 1943, bara 34 år gammal. Är det anorektiska locktoner som fascinerar dagens bortskämda ungdom?
Som all mystik är det svårt att förmedla tankar och avsikter och jag sitter långa stunder frågande inför möjligheten att överföra ett filosofiskt innehåll genom en så kroppslig konstart som balett? Texten har skrivits av Karin Blixt som själv regisserat. Dansens kvalitet är jag inte kunnig att uttala mig om. Den sceniska gestaltningen tycker jag var tunn. Jag har sett bättre på Trixter.
Simone Weil är för mig ett lik från 40-talet som tittar, eviga frågor om vadan och varthän mot bakgrund av det vanvettiga raseriet. Det blir till slut en fråga om formuleringarna ännu har giltighet.
/Åke S Pettersson
