[090209] Urpremiär på Backa Teater 7 februari 2009
Idé, regi och koreografi: Anna Vnuk
Scenografi och kostym: Jenny Kroneberg
Musik och medverkan: Stefan Abelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Mats Nahlin och Bo Stenholm
Ljus: Tomas Fredriksson
Mask: Linda Boije av Gennäs
Ljud: Mattias Björnström
I rollerna: Ylva Gallon, Anna Harling, Maria Hedborg, Rolf Holmgren, RasmusLindgren, Jennie Lindström, Laurence Plumridge, Lars Väringer och Kjell Wilhelmsen
Från 9 år
”Från 9 år” antyder att detta skulle vara barnteater. Men sällan har jag sett en föreställning som så förbehållslöst – och i god mening – förtjänar att betecknas som ”allåldersteater”. Ännu en gång har Backa Teater och dess ensemble åstadkommit något helt fantastiskt:. ALLA ÄR SKADADE är lika suverän som uppsättningen av Brott och straff. Fast helt annorlunda: en intensiv föreställning på endast en timme, där dansen utgör en viktig ingrediens. Och vilken dans! Herregud så fint det blir när hela ensemblen dansar! För deras dans är personlig, försiktig, rörande, vild – de dansar fram en berättelse om mänsklig ömhet, förvirring, hjälplöshet, förtvivlan och tröst. Om livet och döden:
Här flyger droppställningar och sjukhussängar över scenen. Självdestruktiva tonårsflickor släpper ut sin sorg i vilda lekar och kanar fram på mjuka kuddar. Här spirar kärleken mellan en karriäristisk överläkare i en läkarrock som på ett märkligt vis står ut nertill, som en balettkjol, och en svettig sjukskötare i skrynklig tunika – i en dans där de blygt men oemotståndligt dras mot varandra. Och i en cirkel av ljus dansar en ensam pensionär sin sista solodans.
Ett skynke dras åt sidan och visar nakna ansikten som tillhör ”anhöriga” – de som troget kommer på besök till sjukhuset och är de sjukas band till världen utanför. De berättar anspråkslöst om sig själva – blyga berättelser som antagligen varken de sjuka eller läkarna brukar ha ork att intressera sig för skänker de oss i publiken. Om korsord, kaffetörst, square dance och ryggont…
Scenerna avlöser varandra i en rytmisk följd och smälter samman till en svårslagbar föreställning, genomsyrad av en värme, humor och försiktig förtröstan som känns i hela kroppen. Lycklig, omtumlad och med våta kinder sitter jag i salongen när ljuset tänds.
Jag hoppas att alla skolbarn i Göteborg med omnejd får se den här föreställningen, och jag råder alla vuxna att inte missa den!
Sällan får man chans att avnjuta ett så inspirerat, nyanserat och välregisserat ensemblespel Länge leve Backa Teater och dess ensemble! Må ingen skada den!!!
(Får man vara såhär entusiastisk? Har jag blivit skadad i huvet, eller?? Vad tycker du, Åke??)
/Kajsa Öberg Lindsten
Backa Teater har gjort det igen, skapat en utmärkt föreställning! Den här gången på temat friskt eller sjukt, och pjäsen heter därför ALLA ÄR SKADADE. Ja, så känner man sig kanske när man är nio år, och ännu värre blir det i tonåren, om jag minns rätt. Pjäsen vänder sig till alla över nio år. Sjukhusclownen är stationerad på barnsjukhuset. Vi här på Hisingen får nöja oss med en sjukhusnarr, försynt gestaltad av Lars Väringer, som talar rimmade ord.
Han berättar om när Backa Nya sjukhus invigs, och det enda som man inte har kläm på är hur namnet på den nya sjukhusdirektören skall uttalas. Då utbryter panik i ledet. Satir? Namnet på sjukhusdirektören är förmodligen det sista patienterna frågar efter.
Jenny Kroneberg har byggt en vacker och enkel dekor av pastellfärgade draperier. I denna milda atmosfär får vi lära känna människorna på sjukhuset. Unga flickor som har psykiska problem spelas av Ylva Gallon, Ann Harling och Jennie Lindström. Backa Teaters eternell, Maria Hedborg, spelar mamma och ger en övertygande förklaring till varför döttrarna har blivit som de blivit.
Kjell Wilhelmsen dansar förälskat på tå när han möter doktor Eva. Laurence Plumridge är en ”medicinskt färdigbehandlad” farbror som ingen längre vill veta av. Mitt i det roliga drabbar oss allvaret i gestalt av en ung pojke som råkat ut för en olycka och verkligen har blivit skadad på allvar.
Idé, regi och koreografi är av Anna Vnuk, som tillsammans med teaterns ensemble och musiker åstadkommit en föreställning som egentligen vore förtjänt av att visas på Stadsteaterns stora scen.
/Åke S Pettersson
