[090205] Ett gammalt maktbalanstänkande, med rottrådar djupt ner i förrförra seklet, håller på att blåsa upp i europeisk samhällsdebatt. Nu är det inte längre europeiska stormakter utan, menar en växande skara debattörer, EU och USA som bör bli till vikt och motvikt i ett globalt balanssystem. Eller ibland EU och USA tillsammans mot stormakterna i Asien. Lissabonfördragets idéer om en ”hög representant”, en slags alfa-hanne som ska peka med hela handen är skrämmande. Att reprisera artonhundratalsidéer om varandra balanserande stormakter ser jag, som grön internationalist, inte som någon lockande väg mot framtiden.
Jag förespråkar i stället det framväxande globala civilsamhället och kommunal utrikespolitik. Ett stort och växande antal folkrörelser och medborgargrupper åstadkommer – ofta i nära samarbete med lokala politiker – en alltmer dynamisk ”understatlighet”.
Tusentals kommuner i Nord och Syd har under de senaste decennierna upprättat vänortsavtal. Dessa fylls nu med alltmer konkret samarbete kring mänskliga rättigheter, klimatmål och kunskapsöverföring. I Holland och Kanada har delar av den statliga biståndsbudgeten kommunaliserats.
1991 bildades världskommunala miljöbyrån ICLEI och 2004 togs ytterligare ett betydande steg på vägen mot en ”glokal värld” när ett slags Förenta Kommunerna bildas på ett möte i Paris. Organisationen har sitt säte i Barcelona och observatörsstatus i FN.
Pionjärer i detta arbete har varit många kommuner i USA. Under 80-talet fronderade de mot Reaganadministrationen och förklarade sig som kärnvapenfria zoner och inledde upphandlingsbojkotter mot företag verksamma i apartheidregimens Sydafrika. Många kommuner i USA antar kommunala klimatmål i linje med Kyotoprotokollet.
En stor fördel med kommunalt samarbete är att det blir mer jämlikt, ingen kan invadera någon annan för att tvinga på sin vilja på andra. Dialog istället för konfrontation blir resultatet. Kanadensiska kommuner har kunnat demokratisera Kina underifrån genom direkta samarbeten med skolor och kommunledningar, en demokratisering som traditionell diplomati aldrig hade tillåtit.
Bistånd via kommunala samarbeten har större möjligheter att styras till mottagarnas valda prioriteringar och löper mindre risk att hamna i regeringars fickor eller hos deras militärer. Koalitioner av stater inom USA och kommuner i Europa har varit föregångare i kampen för hårdare miljöregler och arbetet mot genmanipulerade grödor. Småbonderörelser i syd kan skapa rättvisa villkor för sina medlemmar och engagerade kommuner i nord kan skapa hållbara marknader för rättvist producerade varor.
Alla dessa positiva utvecklingsmöjligheter försvåras av den svenska kommunallagen som hindrar mycket av det internationella arbetet. SALA-IDA, som är kommunernas motsvarighet till SIDA, är ett embryo till en decentralisering av utrikespolitiken. Från folk till folk snarare än mellan makteliter, vars relationer dikteras av inflytelserika transnationella bolag.
De verkliga motvikterna mot dagens kortsynta västerländska makteliter finns bland Europas och USA:s folkrörelser och lokala politiker – och bland deras samarbetspartner bortom den rika världens horisont.
Nu när vi står inför EU-valrörelsen önskar man att EU skulle underlätta understatligt samarbete – inte bara överstatligt.
