[090126] av Daniel Wihlstrand
Teater Animato gästspelar på Teater Uno
Premiär 17 januari 2009
Regi: Tomas Haglund
I rollerna: Andréaz Wimmer, Josef Harringer och Tony Blom
En föreställning om den mansroll vi vant oss vid att betrakta som ”normal”, och som leder till att vi stillatigande åser hur nya generationer av småpojkar lär sig att stänga av empati och medmänsklighet och förvandlas till olyckliga och olycksbringande misshandlare och maktmissbrukare. Så kan man sammanfatta Clownen ska dö.
På scenen möter vi ett halvdussin män som alla har det svårt men aldrig förmår hjälpa eller stödja varandra. Där är den självhävdande, elake snickaren som gillar att rapa öl och att mobba och misshandla såväl sina kompisar som sina inbillade fiender. Där är den arbetslöse trebarnspappan som gillar våldsfilmer och skäms över sitt extrajobb som clown på barnsjukhuset. Där är den tablettmissbrukande killen från Biskopsgården, som i hemlighet gillar att dansa vals. Och där har vi den självgode finansvalpen som ägnar sig åt kravlöst mobiltelefonsex, och råkar skicka bilder av sin kuk till ett dödssjukt barn, och så några till, bland annat det sjuka barnets pappa – den ende mannen på scenen som inte är alldeles vidrig.
Ämnet är ju intressant, men det som visas på scenen är igenkännbart på ett sätt som är mer äcklande än tankeväckande, tycker jag. Typerna är grälla, enkla och entoniga – som på spårvagnen en lördagskväll. Det handlar ju inte om oss, här i teatersalongen, utan bara om ”dom” – ömkliga loosers, som vi inte har lust att lära känna.
Jag har lite svårt att fatta vilka nya slags diskussioner denna uppsättning skulle kunna väcka.
En dryg timme med ölrapningar och slagsmål känns ganska påfrestande. Teater Unos lilla, intima salong hade kunnat utnyttjas till ett spel som var lågmäldare och mer nyanserat. Då hade inte heller texten behövt vara så övertydlig.
Scenografin var föredömligt enkel: en fiffig bokhylla som i en handvändning förvandlades såväl till raggardyscha som till sjukhussäng.
/Kajsa Öberg Lindsten
