[090125] premiär 23/ 1 2009, Stadsteatern, Studion
Regi, text, scenografi och kostym Mindgroup och ensemblen
Skådespelare: Eivin Dahlgren, Emilie Strandberg, Lisa Lindgren, Per-Anders Ericson, Åsa-Lena Hjelm
Musiker: Anders Gabrielson, John Birgenius, Jonathan Ahlbom
Inte utan avundsjuka läser jag om dessa experimentella teaterföreställningar som man kan se på olika scener i norden. Nu har en av dessa internordiska grupper Mindgroup som tidigare spelat i Reykjavik. Köpenhamn och Uppsala kommit på besök till Göteborg och stillat min nyfikenhet.
Premiären i fredags på Hunger gav dock inte näring till någon avundsjuka. Mindgroup består av 18 konstnärer som verkar i syfte att ”utveckla en politisk teaterscen i Norden och att provocera teatern och dess konventioner. De arbetar ofta utan manus. och tillämpar istället ’konstnärlig forskning’ som bl.a. innebär att ett insamlande av material till pjäsen pågår under repetitionsarbetet.”
Att komma till Göteborg och spela plakatliknande politisk teater är som att smälla i öppna dörrar. Här finns ju fortfarande minnet av Tältprojektet levande. Däremot är det väl knappast någon som fortfarande minns brödupploppet 1917. En numera avliden äldre vän beskrev stämningen som ”hemsk” i Göteborg under dessa dagar, då Asklunds bageri tvingades dela ut bröd gratis.
En grupp som heter Teatermakeriet med bl.a. revykungen Nisse Lundberg och gamle Sten-Åke-aktören Nisse Peters spelade 1998 en folklig musikal på ämnet i Exercishuset som jag tyckte om. Den gången höll man sig enligt vad min dator minns till saken, nu har man vidgat sig till hunger i allmänhet, t.o.m. till närbesläktade områden som habegär och köpgalenskap.
Årets Hunger känns betydligt lösare i hullet, naturligt när man inte använder sig av manus och om man samlar in material under repetitionsarbetet. Skådespelarna imponerar i alla fall, särskilt Per-Anders Ericson och Åsa-Lena Hjelm.
Jag vet inte om detta ska vara framtidens teater? Litet oordnad och lite hopplockat. Klarar dagens moderna människor inte av en väl hopsmidd teaterföreställning med mål och mening? Orkar man inte sitta stilla medan Hamlet hasplar ur sig en monolog?
Slutbilden i en genomgående bra dekor är ett skinande modernt kök där man burit in korgar med frukt och annat godis, även flaskor med lovande utseende. Efter slutapplåderna äntras scenen av glada yngre personer, gissningsvis medlemmarna i Mindgroup och deras kompisar och Hunger synes inte längre vara aktuell.
/Åke S Pettersson
Jag deltar i Åkes besvikelse.
Vad var nytt i denna moderna variant av samhällsengagerad, politisk teater? – Kanske bristen på uppenbara budskap, eller tydligt engagemang?
I en rörig scenografi av lösa köksskåp och annan köksutröstning börjar ett gäng skådespelare av olika åldrar liknöjt repetera en artonhundratalspjäs om svältande vävare som försöker göra uppror. Den äldsta kvinnan – Åsa-Lena Hjelm – leder repetitionen, och avbryter den med att berätta minnen från det revolutionära sjuttiotalets liv och teateruppsättningar, och spelar raspiga LP-skivor med Blå Tåget och andra proggidoler.
Hennes rollfigur är hon själv – en teaterveteran som minns Stadsteaterns folkliga glanstid, med Kent Andersson, Flotten, Hemmet och Sandlådan. Vilka roller de andra spelar är mer oklart. Hunger består av ett antal mer eller mindre löst sammanfogade scener. De bästa av dem fungerar som småroliga sketcher. En handlar om paret som satsar allt på att göra om ett sunkigt ruckel till ett drömhem. Och sedan blir de förstås olyckliga. Här kommer scenografins köksskåp till sin rätt – de fungerar på ett roligt vis som symboler för den yttre och inre miljön: när äktenskapet tappat all värme pratar man bara till varandra inifrån kylskåpet eller ur sopskåpets djup. Den sista scenen låter också köksscenografin komma till sin rätt. I en skämtsam skräckisskröna – om den blodtörstige enslingen som fann sin lycka på nätet: en manlig parnter som drömmer om att låta sig ätas upp. Kombinationen Eivin Dahlgren och Per-Anders Ericson är obetalbar – två skådespelare som båda har en djävulsk glimt i ögat och gillar överdrifter!
Annars tycker jag att Hunger är en slätstruken, långdragen och oinspirerad föreställning. Tyvärr! För att bjuda in något nytt, omtumlande och experimentellt till Stadsteatern var ju en strålande idé. Synd bara att man inte vågade sig på något djärvare och mer chockerande. Varför inte pröva med Martin Theorin och hans Teater Pugilist??
/Kajsa Öberg Lindsten
