[090121] Emma Ehrlekrona (f. 1982) är i stort okänd från tidigare, debuterar helt i avsaknad av klyschelement. Jippi. Det händer sällan ens för drivna poeter. Skriver och svarar på oppvaktande dikt till någon hon älskar men inte ser, svarar på någon som i språkbegåvning skriver sig in i hennes sakta manande växlande vädjande och när så vill sig av parerande dikt.
Hon svarar medelst drag av det klassiska, centrallyriska maneret, vilket finns ganska starkt kvar allt närvarande och samtidigt systematiskt till ganska nermonterat, både hållet och förgjort, gör det så mycket mer finstilt än oppvaktaren nånsin kan säga henne något “hej du”, han leker visserligen fram och in, hon läker ut det men behåller det anrikade ur klyschreningen.
Hennes finstilta är öppet, rakt, stundom svårt eller tekniskt att förstå men aldrig frånvarande eller inskränkt, ej avvogt, icke heller omöjligt att fatta eller anamma, häpnaden tillskriver man sig däremot, och allt kommer på sin höjd an på tolkningsfrågan. Finstilt som inte är varken passus eller klausul, endast om sitt förtydligat av skiftande tillstånd.
Ehrlekrona är ständigt närvarande i sitt subjekt, dikten är medveten till enveten, om den grad att läsaren kan störas men aldrig tvivla på meningen i det sagda. Formen varierar men aldrig att hon lämnar bort något kännspakt av hennes. Hon följer delvis sin stil in i följande dikter, aldrig formradikal. Som turdurduva sakralretroradikal. Även hennes uttryck kan vara roliga i sin avklyschificering.
Ibland är frågan om kärleksberättelsen är en konstnärsdiktning hellre. Tar hon an kärleken som just enkom ankom? Eller gör på den? Tvångsmässigt, eller av vilja? Det vackra och rörande med sviten är att hon blir självfrisk i samlingen, kan böja sig så mycket för den andres medtagna torpeddikter riktade mot henne, att de mjuknar i sitt grepp. “Världen är citatlös”, hör man henne. Då nog så mer synd om den som vill henne. Hon är stark, självständig diktare, både när vill eller avböjer sig. Står dock rätt bra ut med sexelement men svarar dåligt på dem.
Är hon åtkomlig är en följdfråga. Hemfaller ingen inriktning och även om hennes senare, sina sista dikter anspelar med all tydlighet en svår opplösning, förfallet, besvikelsen, bokslutet, nästan anklagelsen, om ändock torpederat som det just inte fick hända så och ändå nog, den egna diktningens dekadans stort eller alltför stort framhållet, avhållna äcklet alltjämt avhållet eller portat inte minst om, förmår hon allt skickligt manövrera förbi all den välutarbetade och gripande psykpreparat-och-rakblads-riktade ledsnads- och opprörsdiktningen bland unga poeter av idag, om kärlek blir språktämjd, blir ledsnaden timid hos Ehrlekrona, men ack så universellt beklagande.
Ehrlekrona så mer vässad i sin självlek och opprördhet, än att fångas in. Behållningen med samlingen finns ändå att det hopplösa eller förtvivlade aldrig blev omvänt, snarare tycks boken triumferande bejaka alla sina mörkaste sidor med hur vackert det var och sedan aldrig heller var. När man stundom blir näst sur på hennes diktning, att den är hal, kristalliserad, klyschbefriad, murad jämt, imponeras man med vilken diplomati den är skriven, alltid ryggen fri, möjligheten till mer och mögligt mindre av, någonstans om mittfåran är allt väldigt gömt för att vara de factum så framme att man skriker rakt på övergången när man står på den.
Mest synd och osagt blir det ändå för torpeden i diktsamlingen som ställd mot Ehrlekronas starka diktjag, och sitt yttersta vapen har Ehrlekrona med att lämna så många blanka sidor där mot slutet, som någon poäng i sig, ter sig sviten nog ytterst något dåligt utnyttjad på sitt sätt, kunde varit förmer.
Ehrlekrona fungerar ändå möjligtvis bäst i små portioner, annars riskerar det bli mättnad på själva framtoningen. Blir mycket intressant att få följa med hennes ev. fortsatta författarskap. Här finns ingen säker prognos att ge än att hon har en unik begåvning för språkbearbetning, men gör hon &:så berättelse istället för att ta upp saker?
