[081221] Gustav Öberg föddes 1926 i USA. Hans föräldrar var senkomna emigranter och de lysande utsikter som kunde förespeglas åtminstone ett antal av dem som kommit tidigare var inte längre för handen. Tvärtom kom i stället tjugotalets ekonomiska depression och höga arbetslöshet.
Gustav Öbergs far blev så småningom alkoholiserad, modern återvände med Gustav till Sverige, där släktingar till fadern sett till att familjen skulle kunna försörja sig på att driva ett konditori i Strängnäs. Det gick inte alls, föräldrarna skildes och med sin mor, som fick arbete i en skobutik, kom Gustav Öberg att bo på Östermalm i Stockholm, i den också på den tiden överklassiga delen av staden.
Att i den miljön vara ekonomiskt underprivilegierad var inte lätt, Gustav försattes i situationer där han försökte hålla familjens ekonomiska status hemlig för sina kamrater, en mardrömsartad upplevelse som naturligtvis satte djupa spår och sår i själen. För att Gustav inte skulle stigmatiseras mer bland kamraterna i skolan bidrog släktingar med ett visst ekonomiskt stöd, så att han slapp använda det kupongsystem som gjorde att barn till mindre bemedlade föräldrar slapp betala för maten i skolan. Det är i första hand till skoltiden Gustav Öberg återvänder i sin självbiografiska betraktelse Gustaf Jacobson är inte död. Berättelser och anteckningar i skuggan av Östermalm.
Gustaf Jacobsson var lärare i svenska och historia vid det som då hette Östermalms högre allmänna läroverk, och som sedan fick namnet Östra real. Det är den skola som Ingmar Bergman hade i minne och åtanke när han skrev manuset till Alf Sjöbergs film Hets där Stig Järrel gjorde sin stora roll som den sadistiske och mentalt sargade läraren ”Caligula.”
Det har funnits många caligulor i den svenska skolan, Gustaf Jacobson kan i vissa avseenden räknas till dem. Han plågade Gustav Öberg med på osakliga grunder underkända betyg, han var auktoritär och småskuren. Han engagerade sig på trettiotalet för nazismen och tillsammans med Fredrik Böök och Sven Hedin framträdde han i skrift med stöd för den tyska antisemitiska och extremnationalistiska hållningen, vilket senare betydde att han stödde Tyskland under kriget. Det innebar inte att han önskade en tysk ockupation av Sverige, utan att tyskarna skulle ha anledning att känna att Sverige var en vänskapligt sinnad nation som inte behövde betvingas med vapenmakt för att vara samarbetsvilligt och vänskapligt. Det har ju visat sig att tyskarna också såg saken så.
Det är alltså de värderingar som Gustaf Jacobson stod för som Gustav Öberg vill varna för. Samtidigt visar han en slags motvillig beundran för Jacobsons förmåga att undervisa och stå för ett klassiskt bildningsideal som Gustav Öberg, som så småningom själv blir lärare och lärarutbildare, anser värt att vårda. Boken kommer alltså att bli en inre uppgörelse där det som Ingmar Bergman förmodligen skulle kalla för ”dämoner” sätts i spel. Avsikten är också tydlig när det gäller vad boken vill säga sin läsare: det finns avgrunder inom oss alla; en ideologi som kan synas övervunnen behöver inte alls vara det, för de känslor den en gång fångade upp och omsatte i terror, rasförföljelse och krig kan uppstå också nu som följder av social alienation och individuell frustration i ett samhälle där förändringstrycket är högt och gemensamt godtagna värdegrunder kan ersättas av socialt tribalistiska enklaver som etablerar nya konfliktmönster och asociala hierarkier.
Det finns emellertid en annan verklighet av stor betydelse för Gustav Öberg under uppväxtåren, som utgör en stark kontrast till den stroppiga östermalmsmiljön. Hans morföräldrar har en liten gård i norra Halland, där morfar sitter på sin toffelhäst och tillverkar trätofflor medan mormor har hand om djuren. Här präglas tillvaron av en trygg och stillsam lantlighet, här kommer Gustav i kontakt med djur och natur, här får han erfara hur det är att vara verksam med sin kropp som redskap, något han säkert tar med sig när han senare i livet involverar dramat i sin undervisning.
Vi följer också Gustav Öberg på den bildningsväg där han tidigt tar intryck av författare som Elmer Diktonius och Eyvind Johnson, vars Krilonsvit kommer att betyda mycket för hans livshållning. Han umgås under en period med dottern till författaren Olle Hedberg, som på den tiden var mycket läst och beundrad av den borgerliga publik som han ironiserade över i sina böcker. Hedberg blir inte någon litterär förebild för Gustav Öberg, men samtalen om litteratur med Hedbergs hustru Rut och dottern Birgitta fick stor betydelse för hur hans litterära omdöme utvecklades och hur hans bildningssyn som knutits hårt till ett historieidealiserande perspektiv försköts mot samtida kultur och dess framtidsriktning.
Gustav Öberg är hunnen till den tid i livet då det kan kännas särskilt angeläget att försöka få tag i bilden av sig själv, förklara för sig själv varför man blev den man blev och gjorde det man gjorde. En sådan reflektion över livet har sitt värde inte bara för huvudpersonen. Också andra kan dra lärdom av vad en klok man som Gustav Öberg har att säga. Kanske kan man, som han uppmanar till i bokens omslagstext: ta varning, för tiderna är som alltid bistra.
