[081210] På den tiden min mormor fortfarande lämnade sin lägenhet brukade jag ta henne till kyrkan. Vi promenerade arm i arm till den vitkaklade kyrkan på Praça Nereu Ramos. Med små små myrsteg gick hon. För mig en övning i tålamod.
Att se mormor passa in sin kropp i den katolska ritualen var för mig en självklarhet. Korstecknen med vigvatten, knäböjandet framför jungfru Maria. Innan vi gick sträckte hon ut handen och rörde vid jungfrun. Maria strålade ut sin närvaro genom det stela gipset.
Så jag blev ju förvånad när mormor berättade för mig att hon inte var katolik, utan fostrad som metodist. Hon hade aldrig biktat sig eller tagit katolsk nattvard. När jag frågade henne varför såg hon förebrående på mig och sa: ”Man kan inte ta nattvarden om man inte är katolik. Det är ju en synd!” På sätt och vis kanske vi var lika, mormor och jag. Vardagsriterna blev för mig vägen in i kyrkan. Innan jag vid 30 konfirmerade mig hade jag i flera år tänt ljus, läst böner, gjort korstecken. Riten satte sig i min kropp innan tron gjorde det.
Eller så fanns tron där hela tiden, och riten blev det språk med vilket jag kunde låta tron agera genom min kropp.
Från både protestantiskt och sekulärt håll har de katolska riterna inte sällan uppfattats som uttryck för vidskepelse. Denna bundenhet vid välsignade ting! För att inte tala om tron på den substantiella förvandlingen av brödet och vinet till kött och blod. Borde inte en modern människa ha lämnat sådant bakom sig?
En vanlig lexikal definition på ritual är ett standardiserat beteende med symbolisk innebörd. Men vad en sådan definition inte fångar är just ritens förmåga att utmana distinktionen mellan världen och dess symboliska representationer. I den katolska nattvarden är brödet och vinet inga symboler, införlivandet av Kristus därmed inte heller. I den upprepade teofagin, gudaätandet, löses gränsen mellan ande och materia upp.
Ty den religiösa riten är materialiserad ande. Och jag finner i de katolska riterna ett befriande bejakande av det materiella. Religionen är inte en angelägenhet mellan den enskilda själen och Gud. Istället vävs själen och kroppen samman med förandligad materia. De skärvor av det materiella – ljuset, helgonbilden, vigvattnet, brödet och vinet – som välsignats och förvandlats, befinner sig på tröskeln mellan olika världar. Just detta var också vad vetenskapsmän på 1800-talet kom att betrakta som primitiva vidskepelser. Moderna människor besjälade inte tingen.
En idé som tjänade till att legitimera civiliserande imperialism. Men också till att osynliggöra hur det moderna samhället skapade sig självt kring nya riter, föga mer rationella än de gamla. De viktigaste av dessa de nationella. Ty liksom andligheten materialiseras i den religiösa riten, kan även nationen materialiseras i den nationella; i sjungandet av nationalsången på en fotbollsplan, på Skansen eller på en extremnationalistisk sammankomst. Vem ges plats i, och vem hålls utanför den nation som här tar form?
Det finns inga oskyldiga riter. Riten må destabilisera vissa gränser, men den drar också upp nya. Min mormor kände det när hon nekade sig själv nattvarden. Jag kände det när jag som tonåring satte mig vid sidan av på skolgårdens asfalt när nationalsången sjöngs. Den nationalistiska riten smakade mig illa, just genom att jag förväntades delta i materialiserandet av detta, till vilken min egen tillhörighet var så kraftigt villkorad.
Jag minns att jag blev arg på min mormor den gången. Hon lät en ritual jag själv uppfattade som inkluderande, stänga henne ute. Det talas idag en del om vårt behov av riter, om hur nya riter måste ersätta gamla. Och visst. Men riten är det genom vilken människan strukturerar sin relation till världen och till andra människor. Därför bör heller inte frågan om ritens innehåll undvikas. Vad är det som materialiseras? Och vilka gränser drar det upp?
