[081210] Det är i stort sett omöjligt att tänka sig barnens födelsedagstårta utan svarvade ljus i glatt färgade plasthållare, bröllop utan inbjudningskort, dop utan gåvor och begravningar utan blomsteruppsättningar. Även marknadens egna ritualer som bolagsstämman innefattar presentpåsar och småkakor med bolagets logga på. Så intimt är ritualer förknippade med marknad och konsumtion, och så ihärdigt försöker marknaden nyttja ritualkonceptet för att skapa alltfler och allt intensivare upplevelser.
Ritualer är koncentrerade, betydelsebärande handlingssekvenser, som är avskilda från andra vardagliga aktiviteter och som är under ständig omförhandling och förändring, hävdar Barbro Klein i Gatan är vår. Historieprofessorn Ellen Pleck visar i boken Celebrating the family. Ethnicity, Consumer Culture, and Family Rituals hur ritualernas standardrekvisita – presenter, blommor, kort och godis – ingick som en etablerad del i alla de stora familjeritualerna i USA redan i början av 1900-talet. I det sena 1800-talets sentimentalisering av familjelivet kombinerades religiositet, familism och spendersamhet på sätt som fick affärsägare, florister, kistmakare och försäljare av kort och konfektyr att jubla. Sötsaker och desserter, presenter, blommor, fotografier och fantasifulla bordsdekorationer gjorde familjehögtiderna vackrare, känslosammare, lyxigare, mer minnesvärda, välsmakande och beständiga. Männens marginalisering i ritualkulturen gav utrymme för en kvinnlig gemenskap, där kvinnor förberedde festandet tillsammans och fick utrymme att visa upp kreativitet och inhösta beröm från andra kvinnor för sin skicklighet och sitt artisteri. En intressant nutida motbild är bolagsstämmans kompakta manliga homosocialitet, där kvinnor har svårt att få utrymme annat än som avväpnande färgklickar.
Den kvinnligt orkestrerade uppvisningen i välstånd, status, etikett och sentimentalitet inom familjen har gradvis under 1900-talet förbytts mot ett postsentimentalt ritualfirande, menar Pleck. Detta kan ses både som en reaktion mot borgerligt överdåd och etikett och som ett nytt mer ironiskt sätt att använda sentimentalitet i vår tid, inte som en essens utan som ett vackert hölje eller framhävande relief. 1900-talets stora samhällsförändringar har drivit på, inte minst kvinnors ökade yrkesarbete, som reducerat tid, lust och ork att arrangera stora fester i hemmet, med samtidigt givit tvåförsörjarfamiljen större ekonomiska resurser att slösa på en krympande barnaskara, vidare konsumtionssamhällets tillväxt och vår alltmer globala, mångkulturella och medialiserade tillvaro i stort. Hennes iakttagelser stämmer också väl ihop med det nya ritualparadigm Catherine Bell lyfter fram i bokenRitual Perspectives and Dimensions, där innerlighet och den personliga upplevelsen står i centrum.
Först ut med ett mer postsentimentalt uttryck var begravningarna. Första världskriget hade tagit udden av oscarianernas excesser med överdådiga ceremonier, bronskistor, balsameringar och gravmonument i marmor. Nu var det istället det enkla och sparsmakade som gällde. Istället för att hylla och bekräfta familjeidealet, lyfte postsentimentalismen fram individualistiska, pluralistiska, terapeutiska och konsumistiska värden. Att skapa nya ritualer för att sörja hunden eller något annat älskat husdjur har blivit en upplevd rättighet och ett behov, visar Lynn Åkesson i sin artikel om husdjursbegravningar i ett temanummer av Kulturella Perspektiv om vår tids nya ritualer (Åkesson 2005, Åkesson m fl 2008). Sorgeceremonierna för Hunden Hannibal och musen Mysan är goda exempel den rituella ”feel-good-effekt” dagens ritualparadigm föreskriver, hävdar hon.
Medan begravningarna var först att flytta ut ur familjen var barnkalasen sist. De började firas i välbärgade familjer under 1800-talets slut, framburna av en ny tro på individen, affektion mellan föräldrar (mödrar) och barn och en ny betoning av tid och kronologi. Redan från början har frambärandet av gåvorna, presenterna, varit det allra viktigaste inslaget, påhejat av en växande leksaksindustri. Under 1900-talet har de blivit alltmer barnstyrda, men det är först de allra senaste åren barnkalaset på allvar tagit klivet ut ur familjen. Hos snabbmatskedjan McDonald’s har kalaset som helhet blivit en vara, där anställd personal underhåller barnen, skär tårtan och organiserar lekar och presentutdelning medan föräldrarna tittar på (Brembeck 2007).
Där begravningarna blivit enklare, personligare, innerligare har bröllopen blivit alltmer överflödande och offentliga. De stora bröllopen med bruden klädd i vitt var vid sidan av den borgerliga julen 1800-talets främsta ritualinnovation, den viktigaste dagen i en ung kvinnas liv, ett uttryck för romantisk kärlek, då de tu får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. På senare år har bröllopen utvecklats till veritabla orgier i tyll, blommor, smycken, presenter och mat. Den diamantförsedda vigselringen började marknadsföras redan på 1940-talet i USA under devisen ”diamanter är för evigt”. Ju större ring, ju större, mer romantisk och trofastare kärlek (Knuts 2006). Alltsedan 1900-talets mitt har också förberedelserna alltmer flyttat ut från hemmet i takt med att nya serviceyrken tillkommit. Redan 1947 fanns omkring 500 ”bridal secretaries” i USA vanligtvis anställda av varuhus, som gav råd om etikett, heminredning, catering, blomsterarrangemang, fotograf, t o m tips inför bröllopsresan. Senare har hon kallats planerare, konsult eller rådgivare. I 2000-talets början framträder hon en bröllopets ceremonimästare; brudparets (brudens) förtrogna, som tolkar och iscensätter det personliga, samtidigt som hon befäster normer för bröllopsritualen (Salomonsson 2005, Åkesson m fl 2008)
Bröllopet har också lånat rekvisita till den familjefestlighet som börjat följa den kyrkliga dopceremonin. I välbärgade familjer vid förra sekelskiftet kunde den utformas som en elegant lunch eller middag, där tårtan, som imiterar bröllopstårtan, var höjdpunkten. Liksom bröllopets färg är vitt är också dopets det. Vid 1800-talets mitt specialbeställdes spetsar från Paris till de mondänaste dopklänningarna och presentbord dukades med vit linnéduk Etikettsböcker rådde män att ge en gåva av silver och kvinnor ett broderi. Silvergåvorna gäller än i form av bilar, skedar och sparbössor, men de får alltmer konkurrens av små klädesplagg och leksaker som den lilla mottagaren kan ha en mer omedelbar glädje av (Hagström 2005, Åkesson m fl 2008)
Mary Douglas hör till dem som förutspått ritualernas försvinnande i en tid av tilltagande individualism, men så verkar inte bli fallet. Under senare år har nya ceremonier börjat ta form, för skilsmässor, namngivning och husdjursbegravningar. I ett alltmer sekulariserat samhälle söker människor nya ritualer för att upprätthålla och förändra relationer, för att underlätta komplicerade livscykelförändringar, sörja förluster, fira livet och uttrycka djupt kända känslor. Traditionellt och gammalt fortsätter att blandas, som när föräldrar konstruerar webbsidor med fotografier av barnens födelsedagspresenter, blivande brudpar publicerar önskelistor på nätet och virtuella begravningsplatser, som Spinn! – Kattkyrkogården kan besökas. Ritualer fortsätter att fascinera och förundra.
Läs mera:
Brembeck, Helene (2007). Hem till McDonald’s. Stockholm: Bokförlaget Carlsson.
Hagström, Charlotte (2007). Sparbössor och silverskedar. Kulturella Perspektiv nr 2.
Knuts, Eva (2006). Något gammalt, något nytt – skapandet av bröllopsföreställningar. Göteborg: MARA.
Salomonsson, Karin (2005). Bröllopskoordinatorn som ceremonimästare. Kulturella Perspektiv nr 2.
Åkesson, Lynn (2005). Hur dör djur? Kulturella Perspektiv nr 2.
Åkesson, Lynn, Karin Salomonsson och Charlotte Hagström (2008) ETN 4, RIT. Etnologiska institutionen, Lunds universitet.
