[081210] Vapenvilan som varat sedan i somras mellan Hamas och Israel bröts natten mellan fjärde och femte november. Detta dygn fick jag möjlighet att uppleva två helt olika levnadssituationer. Dels besökte jag Sderot, den israeliska staden nära gränsen till Gaza. Staden har blivit känd för att ha blivit ett vapenmål från Gaza. Enligt Noam Bedein från Sderot Media Centre har över 7000 Qassamraketer och andra typer av avfyrade missilliknande projektiler landat i staden. Dels besökte jag en familj inne i Jerusalem vars hus blivit rivet av de israeliska myndigheterna.
– Välkommen till mitt hus. Eller snarare det som en gång vart mitt hus. Här bodde jag i 27 år.
Den palestinska mannen tittar på mig där jag bara står och gapar. Jag står framför det som uppenbarligen en gång varit en bostad. Hade jag inte fått ett sms om att det var en husrivning på gång, mött en större mängd israeliska kravallpoliser och värnpliktiga på väg från huset så hade jag kanske inte förstått vad jag tittade på. Ja, om jag inte sett de ridande poliserna så hade jag kanske inte heller lagt märke till Hyundai bulldozers som jag mötte i backen ner till Silwan. Denna centrala del av östra Jerusalem som tillhör Västbanken och därmed Palestina.
Eller kanske hade jag sett den men inte vetat vart den just kom ifrån. Kanske hade jag då istället kunnat tro att jag bara stod på en vanlig rivningstomt. Men förutom den uppgivna familjen som står framför huset tillsammans med sina grannar så står deras kylskåp också där. På kylskåpet finns det som vanligen finns på ett kylskåp. Babybilder, något recept, en minneslapp. Kylskåpet ser malplacerat ut framför det rivna huset. Det gör också den väl använda soffan, de knöliga filtarna och tvättmaskinen. Strax kommer en ung kille och plockar bort det personliga från kylskåpsdörren och kvar blir bara magneterna i glada färger.
Jag står framför huset och vet inte vad jag ska säga. Jag har ju just kommit från Sderot och lyssnat på några invånares beskrivning av hur det är att leva under konstant hot. De pratade om hur de har 7 minuter på sig efter att det gått ett larm som indikerar att en bomb eller raket är på väg från Gaza. Bombskydd (bomb shelters) finns utplacerade på många ställen i staden. Vi visas till det som ska vara den enda bombsäkra lekplatsen i världen. Vi visas mer eller mindre konstnärliga konstellationer gjorda av de (ofta) hemmagjorda raketerna och det berättas att de ofta görs av itusågade lyckstolpar.
Rädslan går inte att ta miste på. Samtidigt talades det ingenting om anledningen till att vapenvilan bröts just denna natt. Ingenting om de sju palestiner som dog i Gaza eller om varför just de blev skjutna. Å andra sidan åkte jag till Sderot för att se och höra hur det kan vara att leva nära gränsen till Palestina. Och jag känner med människorna som bor i Sderot
Men jag känner också med familjen i Bustanområdet i Silwan som vaknade av att det svärmade av soldater runt deras hus. Kanske visste de eller hade på känn att det just den dagen skulle komma en bulldozer och riva deras hus. Och kanske hoppades de att ett mirakel skulle ske och att de skulle få bo kvar.
Men bulldozern kom och marken ska nu kanske användas till att utöka parken som tillhör det arkeologiska centret lite längre upp i backen i Silwan.
Då jag står och funderar över familjen som investerar pengar i sitt hus så förmodar jag att de vetat om att det förmodligen kommer att rivas. Så varför står då familjens tillhörigheter på backen, var de inte förberedda?
Kanske är det så att husrivningar har blivit en så vanlig del av vardagen att man chansar och bygger även om man inte har tillstånd. För en palestinier med israeliskt medborgarskap är det mycket svårt, dyrt och många gånger en byråkratisk mardröm att söka och bli beviljade byggstillstånd. Detta är en anledning till att det enligt The Israeli Commitee Against House Demolitions (ICADH) åren 2003-2005 byggdes 1189 illegala hus inom Jerusalems gränser. Under dessa år byggdes mindre än 300 hus lagligen.
En del av husen som idag deklarerats olagliga är byggda före 1967, det vill säga det året Israel ockuperade Västbanken. Huset befinner sig ofta i det annekterade östra Jerusalem, alternativt den del som Israel hävdar som sin genom att ha deklarerat den som statlig mark (state land) eller som ifrågasatt mark (contested land). Det är möjligt att ansöka om ett retroaktivt tillstånd för ditt hus som alltså byggdes i det som då var Jordanien. Men sannolikheten att du som palestinier ska få det beviljat är liten.
Det är också svårt att få tillstånd om ditt hus idag står på mark som Israel kallar ”green land”, alltså mark som ska användas till parker, rekreation och därför inte får bebyggas. Det är oroväckande att det påstås att Israel som judisk stat har en policy som syftar till att begränsa förhållandet mellan palestinier – många med israeliska identitetshandlingar – och judiska israeler i Jerusalem till 30/70. Det är oroväckande dels därför att det är, som noterats i FN, djupt diskriminerade. Det medför naturligtvis också en stor oro på många olika nivåer att inte veta om eller när ditt hus kommer att rivas. Det är inte ovanligt att en rivningsorder utfärdats 4-5 år tidigare men utan att något datum för själva rivandet anges.
Så där står jag och försöker smälta dagen intryck. Dels den ögonblicksbild som besöket i Sderot lämnat efter sig och dels bilden av det rivna huset. Människor som bor i samma område men på så olika premisser. Människor rädda av olika anledningar och som förmodligen aldrig kommer att mötas.
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;
(smallswedishwoman@yahoo.com och/eller någon av de ansvariga.
