[081211] När kvinnor lämnar ett sammanträde, seminarium eller annat möte där män dominerar i antal är det inte ovanligt att de mumlar något i stil med följande citat: ”Jag förstår inte varför dom måste säga samma sakar om och om igen. Dom upprepar allting som redan sagts och det tar en evinnerlig tid att komma fram till ett beslut.”
”Dom” syftar givetvis på de manliga deltagarna på mötet och visst har vi alla varit med om denna situation otaliga gånger. Men vad handlar det hela egentligen om och vad är det som gör att kvinnor som regel inte begriper vad männen sysslar med i dessa sammanhang?
Jag skall här försöka mig på en tolkning av ”de tjatiga upprepningarnas” mening i manliga församlingar med hjälp av begreppet ”social ritual”. Själva begreppet ritual har sitt ursprung i Durkheims analys av religionens funktion men dess mer omedvetna former är det väl framförallt Goffman som med stor inlevelse observerat och beskrivit.
De ursprungliga stammarnas religiösa ritualer har under århundraden institutionaliserats och slutligen fördelats över kyrkoåret som speciella högtider och händelser där den gudomliga maktens budskap repeteras och reproduceras. I takt med sekulariseringen, differentieringen och det moderna samhällets framväxt avtar emellertid de religiösa ritualernas makt över människors liv. Det är i detta förhållande Goffman tar sin utgångspunkt. Han menar att gudarna fått ge vika för det enda ”heliga objekt” som nutidsmänniskorna har gemensamt, nämligen det individuella jaget eller självet.
Det är med andra ord i de vardagliga interaktionsritualerna som den relationella makten reproducerar sig. Dessa är viktiga tilfällen då man kan kamma hem poäng, genera varandra, slå ut rivaler, skaffa kontakter och försäkra sig om status. Dessa ritualer som nu mestadels är omedvetna som sådana, håller samhället samman som en hierarkisk struktur genom att skapa själven och också rangordna dem i olika kategorier.
Mitt intresse är att förstå hur reproduktionen av relationell makt sker i det vardagliga samhandlandet. Det är väl ganska så uppenbart att denna maktform bara kan upprätthållas om den garanteras upprepning och bekräftas av deltagarna i det löpande sociala samspelet. Jag skall nu försöka tolka en vanlig samhandlingssituation i arbetslivet nämligen sammanträdet och dess rituella innebörd.
I en hierarkisk organisation är det svårt för en medlem att få någon uppfattning om den egna positionen relativt konkurrenterna genom det vardagliga arbetet. Ändå är det i detta som medlemmarna mer eller mindre medvetet investerar för att förbättra sin ställning. Om man observerar den sociala interaktionen på en mansdominerad arbetsplats framträder ett investeringsmönster baserat på parvisa kontakter mellan över- och underordnad. Dessa kontakter sker på tjänsterum, i fikarum, vid luncher eller på stående fot i korridoren och de karaktäriseras som jag förstått det av att den underordnade ”ger” något till den överordnade. I praktiken pågår därmed en ständig ström av förtroenden, kompetens, lojalitet och idéer nerifrån och upp genom hierarkin.
De underordnade gör sig på detta sätt attraktiva för de överordnade. De sistnämnda kan i sin tur transformera vad de ”fått” vidare uppåt om de finner detta värdefullt. Här kan de välja att lansera idén som sin egen eller att dela äran med upphovsmannen. Den som är ”gett” något har inget inflytande över mottagarens val. Befinner han sig i hierarkins nedre del kan han helt enkelt inte räkna med att behålla äganderätten till sin ”gåva”. Det hela handlar snarare om att vara beredd på att transformera en serie av gåvor uppåt i hierarkin innan man kan räkna med belöning genom bekräftelse från mottagaren/mottagarna. I oturliga men ej ovanliga fall kan han dessutom stöta på en ”propp” som behåller allt för sig själv. Definitionen på en ”propp” är väl just att den hindrar flödet av gåvor och således är till hinders för underordnade såväl som för överordnade. På de flesta arbetsplatser överflyglas propparna efter det att de identifieras. Man kan kommunicera med dem men bryr sig inte om att ”ge” dem något av värde.
Det är av central betydelse att gåvogivandet sker mellan fyra ögon. Endast under dessa villkor får händelsen sin lojale och förtroendeingivande innebörd för mottagaren som alltså faktiskt ”får” något att använda efter eget behag och utan risk för avslöjande. Närvaron av andra förtar hela värdet av gåvan, som nu inte kan brukas av mottagaren för egen del utan prestigeförlust. Det är i realiteten så att även den underordnade tjänar på att överlämna brukbara gåvor eftersom de höjer anseendet hos dem som ingår i hela gåvolinjen i förhållande till andra konkurrerande koalitioner som eftersträvar den verkställande maktens gunst.
Dessa ständiga gåvoutbyten leder på sikt till förändringar i anseende och status hos deltagarna men dessa förskjutningar kan inte avläsas i det vardagliga samhandlandet. Det är här som ritualerna fyller sin funktion. Först i gruppsammanhanget – i detta fall ett sammanträde – framträder värdet och utbytet av bakgrundsscenens givande och tagande.
Tänk er ett sammanträdesbord med majoriteten män och en och annan kvinna. Vid bordets ena ände sitter toppskiktet vanligen bestående av ledaren och hans två närmaste män (löjtnanterna A och B). Dessa utgör den triad utifrån vilken initiativet utgår. Ledaren intar som regel en låg profil medan löjtnanterna tvärtom är mycket aktiva. De sistnämnda redogör för frågan för dagen och initierar diskussionen ofta genom att presentera en ram för dess inriktning. Ledarens roll är oftast formell kring ordförandeskapet. Budgivningen sker efter det att en eller båda löjtnanterna gjort sin inledning.
Övriga deltagare begär ordet och ledaren noterar namnen på talarlistan och sätter så småningom streck i densamma. Den förste talaren efter A och B i vårt exempel tar kanske fasta på vad löjtnant A sagt genom att upprepa innebörden i detta samt göra någon form av eget tillägg. Nästa person som får ordet väljer att ställa sig som nummer tre i linjen efter löjtnant A eller att haka på löjtnant B:s utgångspunkt. Han kan givetvis också starta ytterligare en ram för diskussionen, dvs utmana löjtnanterna. Efter en stund framträder kanske två dominerande och konkurrerande grupperingar som inbördes stödjer och sinsemellan bekämpar varandra. Inom grupperingarna är det några vars namn ofta nämns. Detta sistnämnda är väsentligt.
Att uttala sig är inte tillräckligt. Det hela handlar i stället om de andras respons på detta uttalande. Det är i bekräftelsen som rangen fastställs. Detta sker först om andra upprepar och hänvisar till vad man sagt. Sker inte detta har man inte fått någon erkänd position i den grupp man önskar bli inordnad i. Den som gjort ett inlägg i debatten och sedan får de efterföljande inläggen att anknyta till detta genom formuleringar typ: ”som XX så riktigt sade … ”, har å andra sidan en hög och stabil position i gruppen.
De rituella upprepningarna och relaterandet till andras inlägg är alltså en rangordningsprocedur där medlemmarna kan testa sina inbördes placeringar och få information om sin status i den informella hierarkin eller köordningen.
Hela denna procedur kan dra ut på tiden. Mötet upplevs som tjatigt och ineffektivt av de kvinnor som är närvarande därför att de som regel inte har något eget utbyte av den rituella rangordningsproceduren.
Kvinnor tycks vara oförstående om vad som pågår. För det första har de inte lyckats investera några gåvor på bakgrundsscenen. De har inte ”gett” något på tu man hand med överordnade. Dels därför att de sällan får tillfälle till det och dels för att kvinnor som regel ger sina bidrag i smågruppssamtal (dvs allmängods) eller till kollegor (ofta andra kvinnor) på samma nivå i hierarkin som de själva befinner sig på. För det andra går de sällan in i ritualen på det sätt som reglerna kräver. För det tredje bekräftas deras inlägg sällan av de andra då de gör regelriktiga inhopp. Antingen blir deras inlägg betraktat som ett avvikande intermezzo eller som en kränkning av de andras tillkämpade statuspositioner. Dessa reaktioner kommer sig av att en kvinna oftast inte tydligt refererar till vad som tidigare sagts. Anledningen kan vara att hon inte tycker att hon skall ta upp tiden med att upprepa vad som redan sagts, eller att hon helt enkelt har ett tidigare inte nämnt perspektiv på vad som diskuteras.
Oberoende av anledningen blir reaktionen densamma och hennes inlägg upplevs som ett brott i det rituella utbytet. Hon ger ingen bekräftelse till någon och får heller inte någon på sitt eget inlägg, snarare utvecklas en homosocial misstro till försvar av rangordningsproceduren som strax återupptas som om inget hänt.
Om hon refererar till de tidigare utsagorna och ställer sig i en kö med sitt inlägg på samma sätt som männen blir det ändå svårt för henne att bli bekräftad och inordnad. Det tycks snarare bli fråga om en utdefiniering. Efterföljande talare nämner henne inte därför att de inte tolkar en kvinnlig utsaga på samma sätt som en manlig. När en kvinna gör samma sak som en man tilldelas detta som regel ett annorlunda och lägre värde. Vanligen blir de kvinnliga inläggen obekräftade och hängande löst utanför den rituella aktiviteten. Efter själva sammanträdet kan dock enskilda deltagare ge bekräftelse och hänvisa till att ”du vet, dom andra förstår inte … ” Ja till och med majoriteten av de manliga deltagarna kan i efterhand komma med samma typ av ”tröstande bekräftelse”.
Under själva ritualen råder en sorts ”social täthet” där gruppen (de andra) tar över. De som har investerat i förväg och deltar i budgivningen låter sig inte så lätt avbrytas. De vill komma fram till var de står i rangordningen innan ritualen avstannar och mötet avslutas. Löjtnanterna agerar ofta som en sorts poliser till försvar av denna ordning.
Frågor som leder till oförberedda diskussioner avvärjs och bordläggs och de ser till att ledaren får behålla ansiktet genom hela mötet. Han skall inte gå in och riskera att hamna i den förlorande falangen. Gör han ändå detta försöker löjtnanterna ställa saken till rätta genom att precisera frågan eller omdefiniera ramen eller genom annan åtgärd som innebär att ritualen avbryts eller startar om. Normalt går ledaren in med sina synpunkter när en stark rangordning redan tydligt har framträtt och sällat sig till denna. De män som vet med sig att deras status är låg säger som regel inte någonting utan nöjer sig med att genom nickningar markera vilken falang de ger sitt stöd.
Temat för denna ytterst avgränsade framställning härrör från de organisationsstudier som jag under åren genomfört. Iakttagelserna har blivit en sorts ansamlade biprodukter från observationer och intervjuer med kvinnor och män. Jag har tidigare förstått fenomenet som en homosocial tendens bland män som konfronteras med kvinnlig konkurrens.
Med ritualbegreppet ges fenomenet en utvidgad förståelse. Männen utför sin ritual med eller utan kvinnornas närvaro. Ritualbegreppet pekar snarare på att det är den enkönade (manliga) rangordningen som är det centrala syftet med upprepningsproceduren. En homosocial tendens är av tillfälligt och temporärt slag och inträffar bara när en ritual avbryts genom ett kvinnligt intermezzo.
Hur är det då med kvinnorna och hur ser deras enkönade ritualer ut? Det förefaller som om kvinnor har sina ritualer förlagda till bakgrundsscener. Och alla situationer som jag kunnat studera visar tecken på likhetsordning snarare än rangordning som ledstjärna för dessa ritualer (jantelagen mao). Ett exempel från flickornas värld (undersköterskor och biträden): Flickorna strålar samman i sköljrummet och berättar historier ur familjelivet för varandra. När en berättat får hon instämmande skratt och nickar från de övriga. Någon annan kan ta vid och berätta etc. Man ifrågasätter inte varandras berättelser utan känner igen och menar att man själv skulle gjort likadant och att man tycker att hon som berättar har rätt. Det är nästan alltid plats för skratt, stämningen är trivsam och alla känner sig glada efteråt.
En historia handlar om bullbaket dagen före. Maria kom hem tidigare den dagen och bakade kanelbullar – två plåtar. När det hela var klart gick hon ut med hunden på en längre promenad. Tillbaka igen finner hon sin man och sina tonårsbarn ifärd med att dricka mjölk och äta bullar ca en timme före middagen. Alla flickor i sköljrummet skrattar och håller med henne om att det var tur att hon hade mer av ingredienserna så att hon kunde baka fler bullar vilka annars inte skulle räckt till det kalas de var planerade för. Men en av de unga flickorna sätter nu skrattet i halsen. Hon ifrågasätter om det verkligen var Maria som borde bakat fler bullar. Det kunde väl hennes man gjort, han var väl vuxen nog att förstå att bullarna var avsedda för den stundande släktträffen.
Den glada ritualen för bekräftelse bryts och en snabb blick på klockan får alla flickor att lämna sköljrummet. Denna ritual innehåller information om äktenskapskontraktet i Marias och de andras familjer. Kontraktet bekräftas av alla utom en som faktiskt kränker de andra genom att ifrågasätta det. De andra ser historien som en kärlekshistoria men den nya som en historia om kvinnoförtryck. De har således olika uppfattning om vad kvinnlighet skall betyda. Likhetsritualen rörande kvinnlighet bryts av den nya flickan och utstötningsprocessen mot avvikaren kan börja.
Är det så att de centrala ritualer som utspelas bland kvinnor företrädesvis sker på bakgrundsscener (informella sammanhang) och går ut på likhetsordning medan manliga ritualer dominerar på förgrundsscenerna (i formella sammanhang) och går ut på rangordning? Om så är fallet reproducerar männen rangordning i hierarkins vertikalaxel medan kvinnorna reproducerar likhet på horisontalaxeln. Män åstadkommer karriärer och kvinnor sin underordning. Jag slutar med dessa alltför generella och vidlyftiga funderingar trots att det är nu som den verkliga analysen måste börja.
Referenser
Durkheim, E. The elementary forms of the religious life, 1954. Goffman, E. Interaction Ritual: Essays on face-to-face behavior, New York 1967.
Goffman, E. Frame-Analysis: An essay on the organization of experience, New York 1974.
Lindgren, G. Doktorer, systrar och flickor. Carlssons, Stockholm 1992
Whyte, W.F. Street corner society; the social structure of an Italian slum, Chicago 1955.
Holter, H. Kvinner i fellesskap, Oslo 1982.
Lindgren G.: Kamrater, kollegor, kvinnor, RR Soc. Inst., Umeå 1985.
