[081211] De olympiska spelen gjorde idrotten internationell. När de moderna olympiska spelen inleddes med spelen i Atén år 1896 var anknytningen till antiken uppenbar. Det faktum att det var olympiska spel medförde att tävlingarna fick inslag av riter, riter som ytterst var religiösa i den mening som de gamla grekerna och romarna lade i ordet.
Redan till de första spelen 1896 komponerade greken Spyros Samaras den olympiska hymnen. År 1913 hittade baron de Coubertin, mannen som lanserade de moderna olympiska spelen, vid ett besök i Delfi, det antika oraklets plats, ett mönster med fem ringar flätade i varandra. På Internationella olympiska kommitténs kongress i Paris i juli 1914 lanserade baronen de fem ringarna som emblem för den olympiska flaggan. Meningen var att de skulle symbolisera de fem världsdelar, som den olympiska rörelsen då omfattade.
Fyrtio år efter de första moderna olympiska spelen blev spelen en världshändelse.
OS i Berlin 1936 medförde en fulländad ritualisering av evenemanget. Filmaren Leni Riefenstahl regisserade spelen: de utformades enligt ett filmmanus. Drömmen om den harmoniska guldåldern i det antika Hellas smälte ihop med den monumentala imperietraditionen från Rom. Riefenstahl visade i sin film hur facklan med den olympiska elden bars av en löpare som tände en låga på ett altare i olympiastadion. OS-arenan blev en tempelplats.
Anknytningen till det antika Greklands myter och gudavärld var stark i Riefenstahls film, och det är denna som har givit eftervärlden bilden av Berlin-OS 1936. Filmens berättelse inleds på Akropolis i Atén, med Parthenon och Erektheion fotograferade mot en dramatisk himmel. Statyer av Afrodite, Apollo, Alexander den store, Akilles och Paris förkroppsligar skönheten och den lugna harmonin respektive modet och kampen. Den antike skulptören Myrons berömda staty Diskuskastaren presenteras tillsammans med en nutida diskuskastare i samma pose. Leni Riefenstahl kommenterade själv att antiken nu hade blivit levande.
När Riefenstahl lät kamerans blick dröja vid en lagerkrönt Trebisonda Valla, den första kvinnliga guldmedaljören under Berlinspelen och segrarinna på 80 m häck, lyckades hon tack vare ”den antika” ramberättelsen och sättet att framställa Valla på, suggerera bilden av det antika Rom. Den italienska häcklöperskan Valla gjordes till en modern variant av den romerska jaktgudinnan Diana.
De moderna olympiska spelen etablerades i ett utpräglat nationalistiskt klimat. Här fanns redan från början den paradox eller motsättning, som alltsedan det första OS har präglat internationell tävlingsidrott. Å ena sidan är idrotten uttryck för fredlig tävlan mellan individer och lag. Å andra sidan representerar de tävlande sina respektive stater i kamp om segern. Nationalsånger och flaggor får en framträdande roll vid prisutdelningar, som formas till segerceremonier. Det gäller inte bara under de olympiska spelen utan även då enskilda sporter som fotboll, ishockey eller friidrott håller världsdels- och världsmästerskap.
Nationsflaggor och nationalsånger – de senare brukar kallas för hymner, ett ord med klart religiös klang – fungerar som rituella markörer för staten. Internationella idrottstävlingar, och särskilt OS, har när tillfälle bjudits utnyttjats för att försöka legitimera ett geografiskt område som en internationellt accepterad stat. Inför OS 1912 i Stockholm försökte representanter för Böhmen (Tjeckien), som ingick i det habsburgska kejsardömet, förmå arrangörerna att låta de tävlande från området att uppträda som en särskild nation, men tjeckerna tvingades marschera in efter den österrikiska truppen utan vare sig egen flagga eller namnskylt. Finländarna däremot, vilkas land var ett storfurstendöme under kejsaren av Ryssland, tilläts tåga efter medlemmarna i den ryska truppen under skylten ”Finland”.
Den tyska idrottshistorikern Uta Andrea Balbier har skrivit om det ”kalla krig på kolstybben” som utspelades mellan 1950 och 1972 mellan de två tyska staterna BRD – Bundesrepublik Deutschland, ”Västtyskland” – och DDR – Deutsche Demokratische Republik, ”Östttyskland”. För DDR gällde det att iscensätta sig själv som stat: den östtyska nationalsången skulle spelas och den östtyska flaggan visas. För Västtyskland gällde det att hävda tesen att man var den enda legitima tyska staten och att hindra DDR från att uppträda under eget namn och med särskilda nationella symboler i internationell tävlingsidrott. Vid OS 1952 deltog bara västtyska idrottare, men inför OS 1956 löste den internationella olympiska kommittén problemet genom att skapa ett fiktivt ”Tyskland”, som bara existerade inom idrottens värld. Idrottare från båda de tyska staterna tävlade för en enda tysk nation.
Västtysklands anspråk fanns på sätt och vis kvar, men idrottsutövarna från DDR erkändes också som tyskar, detta tack vare de arrangemang som gjorde beträffande fanan och hymnen. 1956 kunde man använda den västtyska svartrödgula flaggan, eftersom DDR ännu inte hade antagit någon egen flagga, och som gemensam nationalhymn att spelas upp vid segerceremonierna valde man Beethovens ”Ode till glädjen”. 1959 antog DDR sin nya statsflagga med riksvapnet som emblem på den svartrödgula trikoloren. Vid OS 1960 framträdde den gemensamma tyska truppen därför under en särskilt komponerad ”OS-nationalflagga”: den svartrödgula trikoloren försågs med de fem olympiska ringarna i vitt som emblem. Den gemensamma hymnen och fanan användes en sista gång vid OS 1968, då DDR precis som Förbundsrepubliken medverkade under eget namn som en självständig stat, men därefter uppträdde DDR i alla internationella idrottssammanhang med egen fana och egen nationalhymn fram till försvinnandet 1990.
Fotbollen har under de senaste årtiondena inte varit någon stor OS-sport, men däremot har VM i fotboll blivit mycket stora evenemang med märkbara inslag av riter och ceremonier av närmast religiös karaktär. Den svenska diplomaten Karl-Erik Norrman kallar i sin bok om fotbollens historia denna sport för ”den nya religionen”. De stora fotbollsarenorna beskriver han som den nya tidens katedraler, och matcherna som gudstjänster. Han påpekar att både spelare och publik utför ritualer som ibland fungerar som besvärjelser; han tycker sig exempelvis ha kunnat se hur de brasilianska stjärnorna Ronaldo och Marcos vid VM 2002 utförde gester som gjorde att de framstod som den berömda statyn av Kristus på Corcovado ovanför Rio de Janeiro. Norrman hävdar att de bengaliska eldar som ofta tänds av fotbollspubliken är direkt inspirerade av stearinljusen och rökelsen i den katolska mässan, och publikens sånger på de engelska fotbollsarenorna ser han som sprungna ur den anglikanska kyrkans körsånger. De orgiastiska hyllningarna både på planen och på läktarna efter spektakulära, avgörande mål är enligt Norrman väckelsemöten ”då anden lämnar kroppen av hänförelse”.
Tävlingsidrotten kan liknas vid både krig och religion. Men den är ändå i princip oblodig, en fredlig tävlan mellan människor av skilda nationaliteter och av olika religion. Idrotten behåller både de nationella och de religiösa riterna, flaggor, hymner och ceremonier av olika slag. Det beror på att vi som individer har behov av känslomässig identifikation med och uppgående i ett kollektiv, i detta fall ”nationen” eller ”laget”. Riterna och ceremonierna inom tävlingsidrotten är för de flesta människor i vårt samhälle knutna till de särskilda tävlingstillfällena, ”kamperna” och betyder inte så mycket i vardagslivet. Men utan riter och ceremonier skulle tävlingsidrotten bli glanslös, mindre känsloladdad – och därför mindre kommersiellt gångbar som fokus för reklam i den moderna medievärlden.
Leni Riefenstahls film ”Olympia” om OS 1936 i Berlin införde på allvar ritualiseringen, ceremonierna och den religiösa tonen i tävlingsidrotten. Vår egen tid har byggt ut detta till gigantiska föreställningar. OS i Peking 2008 var också en religiös ceremoni. En hel värld lät sig fascineras på samma sätt som när den då kända världen firade de olympiska spelen i antikens Grekland och i det romerska imperiet. Men medan de antika spelen var uttryck för hyllningar till gudarna, är våra dagars OS hyllningar till Intet. Riterna är tomma. De hänför sig inte till något utanför sig själva. De uttrycker vår kollektiva självbespegling.
Referenser:
Uta Andrea Balbier, ” ’Flaggen, Hymnen und Medaillen’. Die gesamtdeutsche Olympiamannschaft und die kulturelle Dimension der Deutschlandspolitik”, i Die DDR im Blick. Ein zeithistorisches Lesebuch. Susanne Muhle, Hedwig Richter & Juliane Schütterle (Hrsg.). Berlin, Metropol 2008, ss. 201-10
Karl-Erik Norrman, Livets mening? En bok om fotbollens roll i världen. Stockholm: Wahsltröm & Widstrand 2003
Sun Byung Kee, Lee Sei Kee, Kim Sung Kyu, Kogh Young Kee, (eds.), Olympics and Politics. Seoul: Hyung-Seul Publishing 1985
Leni Riefenstahl, Olympia. Köln: Taschen 2002 (1937)
Åke Stolt, Ingen lek utan eld. En olympisk krönika från Aten till Aten. Stockholm: Bonniers 2004
