[081205] Manus: Roland Heiel och Josefine Andersson
Regi och bearbetning: Lasse Beischer
I rollerna: Josefine Andersson och Maria Simonsson
Gästspel av 123 Schtunk på Pusterviksteatern 4 t o m 14 december 2008
1 2 3 Schtunk , avknoppningen av Teater Halland, har kommit på sitt årliga turnébesök till Pusterviksteatern. Som vanligt bjuds det på en hejdlös men väl inövad spontanitet och improvisationskonst, med clownnäsor och ständiga publikkontakter.
Denna gång kretsar föreställningen kring damerna i Shakespeares pjäser. – Varför har de så få och tråkiga repliker? frågar Josefine Andersson och Maria Simonsson ilsket, och börjar sedan ögonblickligen bevisa motsatsen.
De båda skådespelarna är skickliga mimare och komiker. Publiken, som till stor del består av gymnasieelever, hänger med i svängarna och skrattar uppskattande på rätt ställen. Jag får för mig att detta är suverän pedagogik, som på ett roligt sätt skapar insikter om vad teater är och kan vara. På scenen använder man sig flitigt av den komik som uppstår när man plötsligt ”faller ur” sin roll, och sedan lika oväntat kastar sig in i den igen.
De två timmarna går snabbt. Och publiken har, förutom nöjet och teaterpedagogiken, också fått en smula kunskap om Shakespeare och hans verk, samt dessutom fått höra några utsökt vackra sånger med text av mästaren själv. Förutom alla sina andra färdigheter kan nämligen de två på scenen också sjunga vackert i stämmor och spela diverse instrument.
Men efteråt sörjer jag över att jag inte fick se dem i en bättre sammanhållen föreställning med högre tempo, färre enkla stand up-knep och skarpare kontraster mellan skämt och allvar. Det skulle ha kunnat bli oförglömligt.
/Kajsa Öberg Lindsten
Clownerna spelar teater på Pustervik igen, denna gång med damerna i focus. Det är de av nödvändighet tunna kvinnorollerna i Shakespeares dramer som gestaltas. För fullständighetens skull rabblar man upp dem utan att låta publiken ana hur magnifika många av de figurer är som finns i stormästarens texter: Kleopatra, Rosalinda, Portia för att nämna några.
Av nödvändighet tunna därför att de alla är skrivna för att spelas av unga män, pojkar i ungefär samma ålder som den skrattglada publiken i går kväll på Pustervik. Att författaren ändå lyckas fylla dem med djup och hjärta visar vilken trollkarl han är.
Som vanligt är 123 Schtunk roliga och publiktillvända. Man skulle gärna önska dem en lödigare text. Varför inte ett lustmord på Argbiggan?
Åke S Pettersson
