[081128] av Johan Rödström och Johan Forsman
Premiär på Teater Aktör 22/11 2008
Medverkande: Alva Rödström, Gunilla Lagneryd, Joaquin Nabi Olsson, Daniel Andersson,Tomas Björkdal, Andreas Johansson, Emma Johannesson, Malte Rödström
Sara Ahlberg, Anders Thorén, Frida Mellbin, Linda Stridh, Niklas Börjesson, Johan Rödström, Johan Forsman
Zoo betecknas som en ”teater-video-konsert-tillstälning om vår relation till insekter, till varandra och oss själva”.
Var och en i publiken, som endast består av ett drygt dussin personer, får innan föreställningen, i foajén, fylla i en egendomligt stavad enkät, som handlar om ens personliga inställning till och erfarenheter av insekter och andra djur, Sedan bjuds vi en och en in i föreställningslokalen. Vad som händer där skall jag inte berätta – för själva vitsen är att man som åskådare hela tiden blir häpen, milt osäker och förvånad, och tvingas fundera över vad man egentligen hade förväntat sig av föreställningen, och kanske också av sig själv. Namngiven, men tyst, mottar man sedan en rad intryck, som inte åtföljs av några absoluta och tydliga tolkningsmöjligheter. Man blir ordlöst berörd och börjar fundera över sig själv, i ett dunkelt upplyst plasttunneltält, i sällskap med en handfull människor och skalbaggar.
Är det människor eller insekter som talar i lurarna? Vad är detta för slags ljusfenomen, och varför såg jag inte genast texten på väggen?? Och varför slutar alltsammans med just denna musik?
När vi efter en timme bjuds att stiga ut ur tältet möts vi av en leende, egendomligt utstyrd medmänniska som önskar oss välkomna tillbaka till verkligheten, med mjuk röst påstår vissa saker om sig själv och bjuder på ett glas av sin älsklingsdryck. Alltsammans hade kunnat vara ett skämt, men så snart jag fnissar till – för att jag som åskådare har lurats in i en så löjlig och otydlig roll – bromsas fnisset av de medverkande aritsternas milda och absoluta allvar. En liten stund slumrade jag till i mörkret, för att allt som hände var så stillsamt och odramatiskt och krävde suppmärksamhet, utan att riktigt kunna förstås eller bejakas. Men sedan vaknade jag med ett ryck, och fick för mig att golvet öppnat sig mot en avgrund…
Zoo är en krävande nonsensföreställning för vuxna. Jag kände mig som ett barn, utsatt för en obegriplig mildhet. Det var retfullt och uppiggande.
/Kajsa Öberg Lindsten
