[081125]
”Omkring 1750 hade yeomanryklassen försvunnit, och mot slutet av 18:e århundradet var också de sista spåren av böndernas allmänningar borta.”
Karl Marx, Kapitalet. Första boken
”Det var Lope de Vega (1607) som om det gyllene seklets Madrid sade todo se ha vuelto tiendas, allt har förvandlats till butiker.”
Fernand Braudel, Kapitalismens dynamik
Dagar av dubbel klarhet, av dubbel blindhet.
Låt vara att Marx hade fel. 550% fel eller bara 27,5%?
Som t.ex. i detta: ”Kapitalisten kan alltså inte längre
göra anspråk på sin profit
som ”lön för att han håller uppsikt”,
ty han håller inte längre uppsikt över någonting.
Låt oss lägga detta på minnet
för de gånger då kapitalets försvarare
tutar oss denna tomma fras i öronen!
Redan föregående vecka försökte vi att visa,
att kapitalistklassen har blivit ur stånd
att leda vårt lands jättelika produktionssystem.”
Nej, förresten, det var ju spinneribokhållaren Engels
som skrev så i ”Nödvändiga och överflödiga samhällsklasser”.
Så skulle inte Marx ha skrivit,
inte ”Redan föregående vecka”.
Och så rökte han för mycket.
Finns min plånbok? Finns världen?
Efter det spanska tronföljdskrigets slut år 1713
började skottarna bli eftersökta
inom den europeiska finansvärlden.
Unionen med England hade gjort dem delaktiga
i Västeuropas finansiella mysterier.
Aldrig hade den ömtåliga maktbalansen i Europa
varit så hotad, aldrig hade budgetunderskotten ökat så,
”intrigen föll ihop, spänningen kvarstod”.
Tunga statsskulder. Papperspengar.
Och John Law vandrade tidigt söderut
med sitt sinnrikt uttänkta system för kortspel.
Om bara staten litade på kompaniernas reverser,
så skulle spekulationsintresset öka välståndet.
Rasande stegring på alla papper:
bevittnade sedlar på oupptäckta floder,
på ännu ej gjorda uppfinningar,
på kvinnlig kyskhet.
(Och långt efteråt David Humes suckar
då Söderhavsbubblorna och Mississippibubblorna
brustit och landsmannen flytt:
”Bort med papperspengarna och skattkammarväxlarna!
Endast metallmyntens långsamhet kan rädda oss!”)
Den omfångsrike Fernand Braudel kan inte bestämma sig,
i ”Civilisationer och kapitalism 1400-1800”
kretsar han kring John Laws heta sedelgröt
stödd på sin sega idegranspåk.
Var det kanske inte Law som försökte
– förvisso med ödesdigra konsekvenser –
återupprätta bankmannens nödvändiga yrke?
År 1862 sörjde Marx att egyptologin låg för fäfot:
”Bör jag slå världen med häpnad som egyptolog,
eller skall jag visa min mångsidighet
som en handlingens man?”
– John Law! Intet svar. Jubeldagar,
sedesamt kortspel vid bubbelpoolen.
Återställd kyskhet utlovas.
Som igår. Här.
(okt. 1992)
