[081118] Jag tror att vi behöver prata faktiskt är titeln på Jon Jefferson Klingbergs debutroman – det är också de orden som Kristin säger till Karl Mikael en dag i slutet på semestern. Orden som leder till det stora gemensamma beslutet om att skiljas. Här och nu börjar året som den här självbiografiska dagboksromanen handlar om. Året som i grunden handlar om att hitta tillbaka till sig själv och ett liv utanför kärnfamiljen.
Samma dag som skilsmässobeslutet är taget skriver Karl Mikael en lista på förhoppningar och rädslor inför sitt kommande liv. Förhoppningarna väger tyngre. Han ser sig själv träffa en massa spännande människor, möta nya kärlekar och äntligen bli sig själv på riktigt igen. Men stora förhoppningar leder ofta till besvikelser, något som Karl Mikael får erfara i sin nya tillvaro. Det blir inget underbart liv, det blir istället ett stort svart hål. Vänner, exfrun och nya bekantskaper rör sig omkring honom som skuggor i den nya tomma tillvaron – ibland kommer de närmare – ibland försvinner de.
Som läsare får man inte riktigt lära känna någon av de andra karaktärerna. Det här är både en styrka och en svaghet i boken. Till viss del förhöjer det den ensamhetsångest som råder i Karl Mikaels liv och att gissa sig till vilka folk egentligen är, är ju också något man sysslar med allt som oftast i det verkliga livet. Samtidigt känner jag en viss frustration över att jag vill bry mig om karaktärerna men istället lämnas med en känsla av antiklimax och en berättelse som sällan riktigt griper tag.
Språkligt är det ett nöje att läsa den här boken. Huvudpersonens humor och självironi får mig att skratta högt och samtidigt ligger det stora allvaret hela tiden och pyr som ett inferno av ilska, svartsjuka, hämndlystnad och en stor svart sorg. En annan styrka är Jefferson Klingbergs sätt att beskriva det berg och dalbane-liknande känsloliv som råder inom Karl Mikael. De motstridiga känslor han känner för såväl exfrun som själva livet. Hur han ena sekunden funderar på hur det skulle vara att hänga sig i en tvättlina och nästa stund drabbas av ett okontrollerat lyckorus över ett SMS.
Det jag fastnar för i boken är Jon Jefferson Klingbergs språk – hans meningar, uttryck, tankebrottstycken och humor. Snarare är det detta än själva berättelsen, som jag tyvärr inte känner några långvariga känslor för. På samma sätt som karaktärerna omkring Mikael sveper den förbi och når fram lite här och där.
