[081117] Eric Ericson blev först känd med boken Brev till samhället. Något senare kom Brev till utlandet. Bägge bestod av korrespondens mellan Eric Ericson och olika myndigheter, institutioner, företag. I böckerna meddelade Ericsson något i stil med att man beslutat att donera familjens dvärg, att träslöjdsläraren sagt att Securitas var nazister, att han skulle komma med ett gäng indianer. Ämnena var helknasiga men minst lika roliga var ofta själva tonfallen. De flesta svar var artiga, det gäller ju vissa regler med brev. Det kanske är en kommande kund? Kollar chefen att man inte sover på jobbet?
Eric Ericson var inte bara kul och bisarr, på ett sätt utforskade han också samhällskroppen som en läkare utforskar en patient. Läkaren vet att vissa saker är givna – organens form, signalsubstanser, nervbanor. Ericson verkade också anta att vissa saker var givna: arbetsbeskrivningar, underskrifter, postgång.
Och både läkaren och Ericson vet att utforskandet måste utmana. Om inte läkaren slår patienten på knäet får han aldrig reda på om reflexen fungerar. Erik Ericsson har en liknande attityd. Om man inte skickar brev vet man inte om det finns någon som svarar.
Ericson verkade leta efter kontaktytorna, punkten där läkaren slår patienten på knäet. Var ska man knacka på samhällskroppen för att få en reflex?
I sina första böcker redovisade Eric Ericsson både frågor och svar. I sin senaste bok – ”To Mr Cheng” – undersöker han mellanledet: Postverket:
1. Han skickar inte längre brev, han skickar föremål, utan emballage.
2. Mottagaren finns inte, det bor inte någon Mr Cheng på Mailbox 303, Rosa Luxenburg St 15, 101 78 Berlin, Deutschland.
3. Det finns ingen avsändare.
4. Boken består bara av bilder på de avsända föremålen.
Enda kommentaren om vad som hänt sedan hittar man i ett förord där det berättas att föremålen kommit fram till Berlin där man på postkontoret ställt i ordning ett skåp. Ibland får man besök, och då visar man innehållet ”som en skattkista”. En damsko, en miniräknare, en dödskalle, kassettband, hushållsredskap.
Jag bläddrar fram och tillbaka mellan alla föremål. Helt utan emballage, frimärken klistrade direkt på, adressen målad med vit eller svart färg för högsta kontrast. Hur kan det vara att jobba på posten? Varje dag bär man saker från punkt ”a” till punkt ”b”. Allvarlig talat, vad är egentligen posten?
Dag ut, dag in, hemliga försändelser till och från folk man inte vet något om. Vykort om folk man inte vet vilka det är. Så en dag kommer något man förstår helt och hållet. Inte dolt i kuvert. Inte tydligt sagt ”inte till dig – det här är bara mellan avsändare och mottagare”. Inget hemligt alls.
Cykla till posten genom Berlins breda gator, hänga av sig, kanske en kopp kaffe och sedan ”Haha, en liten plåtpistol i dagens säck”.
Den här boken skrattade jag inte högt över som vid de två första – här hände något annat. Å ena sidan fantasin om Berlinposten, å andra sidan klarnade någon slags tanke på vad Eric Ericson faktiskt gör. Genom att se var saker verkligen börjar och slutar, når vi kunskap – men tittar vi någonsin efter på riktigt? Eric Ericsson verkar verkligen titta efter.
Få har som Eric Ericson verkligen undersökt var något börjar och slutar. Hans böcker blir som anatomiska kartor över samhällskroppen. Eller kanske inte kartor, bara mätvärden. Topografiska listor. Råvärden. Var börjar det ena, var slutar det andra?
Eric Ericson har i sin nya bok fortsatt staka ut världen med en lantmätares envishet. Han undersöker det självklara genom att verkligen titta. Och i det blir han en av våra intressantaste upptäcktsresande.
PS
Samhällskroppens olika delar reagerar på olika sätt. När Berlinposten tydligen har skapat ett litet skåp returnerar man på postcentralen på Arlanda numer allt till returavdelningen vid Tomteboda – man har också sänt ut en propå till postställen att inte längre ta emot något adresserat till ”Mr Cheng”. Säkerhetsavdelningen har tagit reda på vem som skickat alltsammans och låtit meddela att man inte kan skicka vadsomhelst, särskilt om det inte är emballerat ordenligt. Allt enligt förordet.
