[081116] Shakespeare and Company är en modern klassiker i memoargenren, att läsa den är som att kliva in i någon av de mest myllrande scenerna i Hasseåtages film Picassos äventyr. Det finns bara ett uttryck som gäller för att beskriva vad det handlar om: alla var där. Och med alla menas då författare och andra tongivande och mer eller mindre legendariska intellektuella från det av intellekt och nyanländ modernism sprudlande parisiska tjugotalet, en oas för yttrandefrihet, sexuell frihet och estetisk uppgörelse med tidigare konstnärliga normer.
Bokens berättare, Sylvia Beach, levde mellan 1887 och 1962, hennes far var en framgångsrik präst, som tidigt tog sin familj till Europa, för att sedan återvända till USA för att leda en församling i universitetsstaden Princeton, där familjen umgicks med framträdande forskare och politiker med anknytning till universitetet.
Sylvia Beach reste tillbaka till Europa 1914 och blev kvar där till sin död. Hon studerade litteratur, och fick kontakt med den i Paris redan välkända bokhandlaren Adrienne Monnier. De blev ett par och kom att leva tillsammans i många år, men Sylvia Beach beslöt att öppna en egen bokhandel, som fick namnet Shakespeare and Company. Sylvia Beach kom att betrakta ”Bill” Shakespeare som sin bokhandels skyddshelgon, och han skötte sin uppgift väl måste man säga.
Författare från USA och England drogs till Paris, inte minst därför att i deras hemländer fanns en sträng syn på sedlighet i litteraturen, och det var inte möjligt att vara så frispråkig som en ny och djärv litteratur krävde. Författarna började snart hitta till Shakespeare and Company, och för många blev det också en postadress de kunde använda när de hade svårt att hitta egna fasta adresser eller var på resa. Samtidigt kom också många franska intellektuella att dras till bokhandeln för att träffa engelska och amerikanska författare. Inte minst blev Shakespeare and Company en plats för litterärt utbyte, här fanns det senaste att läsa och låna. Att bara sälja böcker gav inte tillräckliga inkomster, utan Sylvia Beach organiserade också en utlåningsverksamhet, där man mot en periodisk avgift kunde låna böcker, en eller två åt gången, hon kunde ju inte låta någon kånka iväg med bokhögar som skulle utarma lagret.
Gertrude Stein, naturligtvis, Alice B Toklas, absolut, André Gide, självklart, Paul Valéry, fattas bara, Ezra Pound, o ja, den storartat slösaktige Scott Fitzgerald, tvivelsutan. Ja det blir en hel del name dropping, minst sagt, men det har ju också sitt givna intresse vilka egenskaper och egenheter alla dessa figurer på det tjugonde seklets intellektuella parnass besatt. Och här kan Sylvia Beach leverera, alla blir hennes personliga vänner, alla öppnar de sig för henne. Den som Sylvia Beach ägnar mest uppmärksamhet är James Joyce, som kommer in i hennes liv när han i början av tjugotalet är i slutfasen av arbetet med Ulysses, ett av den litterära modernismens portalverk, med ett inflytande över den litterära utvecklingen som kan jämföras bara med litteraturhistoriens riktiga monument som Iliaden eller Dantes gudomliga komedi.
Det är inte möjligt för Joyce att få boken förlagd i England eller USA, den är alltför ”osedlig” för det. Sylvia Beach åtar sig att bli förläggare, och gör en enorm arbetsinsats för att få boken korrekturläst och tryckt. Det blir inte lättare av att Joyce under sättningens gång ändrar och ändrar i korrekturen, så mycket som en tredjedel av boken påstås vara tillkommen i den här fasen av utgivningen. Så småningom kommer Joyce att svika sin förläggare, när han förhandlar om hur mycket han kommer att tjäna på den amerikanska utgivning som trots allt blir av några år senare. Men i Shakespeare and Company är han en centralgestalt, och förmodligen är han den man som står Sylvias hjärta närmast.
Det finns två områden som inte alls ägnas någon uppmärksamhet i Shakespeare and Company, sex och politik. Det här bidrar till känslan av att blicka in i ett historiepastischerande tittskåp a la Hasseåtage, det är så genomintellektualiserat så att det får en komisk effekt, alla samtal är inlägg i uppbyggnaden av den egna odödlighetsmyten, alla gör sitt bästa för att vara briljanta hela tiden, en och annan har lite relationstrassel eller alkoholproblem, men det blir aldrig gripande eller tragiskt, möjligen med undantag för Joyces ögonproblem, som tvingar honom till svåra beslut om chansartade operationer, samtidigt som han fruktar att bli blind, tungt för alla men förstås av särskild vikt för en som lever på att skriva.
Sylvia Beachs egen lesbiska relation omnämns inte alls, Adrienne förekommer bara som en vän och rådgivare med egen bokhandel. Tänk om Sylvia hade släppt på lite mer och berättat om hur Paris var en fristad för homosexuell kärlek och vad det betydde för staden som samlingspunkt, inte minst för intellektuella.
När Sylvia Beach kom till Europa pågick det första världskriget och när boken slutar har just de sista tyska ockupationstrupperna lämnat Paris i slutet av det andra världskriget. Av allt det politiska spel som omgav dessa krig syns i stort sett ingenting i boken. Karakteristisk är beskrivningen av hur första världskriget syns mer som ett närmast välkommet avbrott i litteraturstudierna än som den ohyggliga tragedi det var med miljoner och åter miljoner döda:
”Med jämna mellanrum sökte jag omväxling från den litterära världen. En hel sommar arbetade jag som frivillig i jordbruket (volontaire agricole); alla manliga lantbrukare var vid fronten. När vetet var bärgat plockade jag druvor på vingårdarna i Toraine. Sedan lyckades min syster Holly skaffa mig ett jobb vid på amerikanska Röda korset. Vi for till Belgrad, där jag under nio månader delade ut pyjamasar och badhanddukar till de tappra serberna. I juli 1919 kom jag tillbaka till Paris. ”
År 1919 öppnade Shakespeare and Company. Den ekonomiska bärkraften var alltid bräcklig, under trettiotalet höll rörelsen på att gå omkull i depressionens spår, men ett antal namnkunniga författare samlade in pengar så att det gick att driva den vidare. Under tyskarnas ockupation av Paris blev Sylvia Beach hotad av en tysk officer, som ville ha en av hennes bibliofila dyrgripar, med att affären skulle stängas och hela lagret beslagtas. Hon stängde själv butiken och magasinerade lagret. Så småningom kunde hon bevittna hur tyskarna lämnade Paris och de allierade trupperna drog in i staden. Den som först, lerig och blodig, anländer till Sylvia Beachs gata, Rue l’Odéon, för att se om hon klarat sig, är Ernest Hemingway.
