[081116] av Eva Ström
urpremiär på Göteborgs Stadsteater, Nya Studion, 2008-11-15
Regi: Lars-Eric Brossner
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Lili Riksén
Ljus: Mikael Seidemo
Dramaturg: Per Arne Tjäder
Mask: Ulrika Eklund
Kompositör: Lars-Eric Brossner
I rollerna: Åsa-Lena Hjelm, Henric Holmberg och Emilie Strandberg
Söndag med public service är ett beställningsverk. Och kanske är det just det som är problematiskt, tänker jag efteråt. Vi får se en föreställning på en och en halv timme där stadsteaterskådespelarna Åsa-Lena Hjelm och Henric Holmberg rutinerat – faktiskt ALLTFÖR rutinerat – utvinner ständiga små poänger ur ett per definition supertöntigt, småborgerligt, äldre par, som sitter hemma hela söndagarna och insuper kultur och onödiga kunskaper ur radion. Som om hela pjäsen vore skriven för att just ett par sådana TYPER, som man kanske redan hade på lager, skulle komma till användning.
I Eva Ströms text finns det nog ansatser till något djupare, sorgsnare och mer poetiskt. Men dessa försvinner tyvärr i Henric Holmbergs stillsamma gymnastikövningar och oföränderligt torroliga tonfall och i Åsa-Lena Hjelms orubbliga gestaltning av en trumpet beställsam modersfigur. Inte ens när de börjar välta möbler blir det några sprickor i deras gestalter.
Så de släpper liksom inte ifrån sig någonting inifrån. Varken poesi eller känslor når ut till mig i salongen.
Den dramatiska höjdpunkten – då en olycklig vuxen dotter kommer på besök – blir märkvärdigt platt. Hennes solouppvisning i valpaktig förtvivlan efterlämnar frågetecken som inte kommer föreställningen tillgodo.
Det mest sevärda i denna uppsättning är faktiskt Sören Brunes fantastiska scenografi – som leker med perspektiv och proportioner, och berättar en mycket tydligare och mer spännande historia, om vuxna människor som stannat kvar i barndomens dockvrå.
/Kajsa Öberg Lindsten
