[081116] AllikaTeatern på Teater Uno 2008-11-13
Manusbearbetning: Hans Blomqvist, Erik Åkerlind & Ensemblen
Regi Erik Åkerlind
Scenografi, kostym och mask: Jenny Emanuelsson
Musiker Elin Engström & Erica Rydgren
Medverkande: Karl-Gunnar Malm, Johans Westergren, Lena Åkerstedt, Elvy Almström, Gunnel Kannerberg.
När Vladimir Nabokov föreläser om nittonhundratalets litteratur är det bara två författare som han spår en varaktig existens i historien, två stycken som har lämnat originella bidrag till denna: James Joyce och Frans Kafka. Ingen av dem fick Nobelpris, båda hade svårt att bli erkända i samtiden. Kafka fick vänta till 20 år efter sin död 1924. Då gjorde hans böcker ”segertåg genom världen” för att citera kännaren Hans Blomqvist i teaterns programblad.
I år är det 125 år sedan han föddes och det har givit den lilla Allikateatern, som normalt huserar uppe vid Redbergsplatsen, idén att spela ett Kafka-program. Kafka skrev visserligen inte dramatik, vilket inte hindrar att en mycket av hans verk har en dramatisk nerv som gör dem högst spelbara.
Monologen Bättre utan hund skildrar den ensamme ungkarlens, den plikttrogne byråkratens trista tillvaro på ett sätt som leder tankarna till Kafkas mästerverk Förvandlingen, längtan efter gemenskap och fruktan för vad den kan föra med sig. Texten har ursprungligen ställts samman och spelats av Allan Edvall.
Karl-Gunnar Malm gestaltar skickligt rollen, även om han inte helt lyckas undvika teatrala tonfall. Ågesten borde ha sipprat ännu rikligare ut genom sprickorna i denna den eviga inackorderingens prudentliga rustning.
Efter pausen följde ett kollage med kortare texter kring författarskapet Kafka, Johan Westergren, hemsöks av sina demoner, Lena Åkerstedt, Elvy Almström, Gunnel Kannerberg.
Jag har –måhända felaktigt – svårt att acceptera dessa fabeldjur i Kafkas fantasivärld. En jättestor illaluktande skalbagge må så vara, men väsande ormar och lockande megäror känns främmande bland plommonstop, styvstärkta kragar och välknäppta västar. Eller beror mina svårigheter på att de tre damerna på Unos lilla scen blir för påträngande, för närvarande? De tre duktiga skådespelande damerna tillhör Allikateaterns grundare och firar med den här föreställningen tioårsjubileum.
Erik Åkerlind svarar för en suggestiv regi, som imponerar, inte minst i den följsamma musikaliska beledsagningen.
Frans Kafka fängslar fortfarande. ”Segertåget” har inte mattats av, det vittnar den talrika publiken på Allikateatern om.
/Åke S Pettersson
Att inte bara Kafkas större efterlämnade verk utan också diverse småtexter, anteckningar och brev har översatts till modern svenska av de idoga göteborgarna Erik och Ågren och Hans Blomqvist under de senaste decennierna är själva grundförutsättningen för Allikateaterns fria Kafkatolkningar.
Monologen Bättre utan hund är en tragisk-komisk absurdistisk godbit. (Ursprungligen sammanställd och spelad av den oförlikngelige Allan Edvall) Här är det Karl-Gunnar Malm som spelar den olycklige och neurotiske ungkarlen som tillslut får sällskap av ett par studsande bollar. Han är skicklig, men lite entonig i sin anspändhet. Lite mindre kringrännande och gester och lite större koncentration på den djävulska texten hade suttit fint.
Efter en onödigt lång paus kom del nummer två. Där möter vi en ung och välgymnastiserad Kafka i handgriplig brottning med sina kvinnliga demoner – som är ett slags peverterade äldre musor som dansar utmanande runt honom, mumsar äpplen, klättrar på hans skrivbord och tränger sig på.
Här blir det ännu mindre utrymme för Kafkas texter, och först tänker jag: ”Vad är nu detta? Såhär får man väl inte utnyttja Kafka!”
Men sedan tycker jag ändå att det är ganska roligt och djärvt. Kanske är det faktiskt just såhär man FÅR utnyttja och pröva de odödliga mästarna – fräckt, och gränsprövande.
De grinande, rynkiga danserskorna, med dekadenta korsetter och bleka lår framstår inte bara som demoner, utan också som horor, beundrarinnor och representanter för samtidens dekadens.
Musikerna Elin Engström och Erica Rydgren band samman kvällen på ett utmärkt sätt, med sin rytmiskt suggestiva musik på trumma och flöjt, som beledsagade de båda föreställningarna, och påminde om hjärtslag och förförelse.
/Kajsa Öberg Lindsten
