[081110] ”På morgnarna har jag ångest och ånger. Mitt största misstag kommer till mig – att skriva den här boken. Jag vill ge mig själv till någon annan. Ge mig själv till någon annan – kan jag det?”
Så skriver Lars Norén i En dramatikers dagbok 2002-10-19. Då har han redan fört dagbok sedan den första augusti 2000, en intensiv, laddad dagbok där han samlat stort och smått som hänt honom och som hänt i tillvaron i stort.
Dags att ångra sig, kan man tycka. Men projektet har inte skett utan betänkligheter.”Det är inte sanningen jag skriver” försvarar han sig 2001-05-12. ”Det är hur jag uppfattar människor och händelser och mig själv när jag uppfattar dem just så..”
Han har också skiftande motiv för sitt skrivande:” Dagboken är mitt enda egentliga hem”, säjer han 2001-05-22. En månad senare heter det: ”Jag skriver den istället för att begå självmord” och han kallar boken: ”Ett förfärande dokument, som visar mig i all den ömkliga nakenhet som är min.”
Till boken finns också ett ekonomiskt motiv, ”Jag ska sälja den här dagboken för tio miljoner när den är klar, om tre år”, heter det 2001-04-01. Han går upp på förlaget och berättar om dagboken två månader senare. ”Jag sa att jag vill ha mycket pengar. Hur mycket då, sa hon. (Harriet på Bonniers) Jag sa: miljoner, miljoner, så att jag kan sitta i ett hus i Bretagne, när den kommer ut.”
Miljoner kommer han aldrig att få. ”Jodå. Jag säljer den till den som betalar bäst,” svarar han trotsigt och tillägger eftersinnande ”Så jävla märkvärdig är den inte. Men den är min. Det är mina timmar.”2001-08-02 heter det något mera eftersinnande:” Om jag ger ut den här dagboken kommer jag att bli oerhört ensam, nästan utstött. Är det det jag söker?”
2002-03-10 har han ilsknat till: ”Jag vill hämnas alla jävla konstnärer och författare som inte har fått betalt medan de levde och som intalats att de ska vänta med belöningen eftersom de ju ändå kommer att få evigt liv.”
Diskussionen om pengar fortsätter genom hela boken och hur den slutar får man inte veta. Säkert får Norén bra betalt och boken växer till att omfatta fem år, 2000-08-01 – 2005-07-24.
De siffror han i övrigt bollar med, i sina honorar, är imponerande liksom den spridning hans pjäser får. ”Jag gick igenom posten på morgonen när ångesten släppte. Jag hittade ett kontrakt från Comédie – Français. De vill sätta upp Och ge oss skuggorna i höst.” (2004-06-29).
2004-05-08. ”Jag tjänar mycket pengar nu, men jag hatar de rika och skäms inte för det. Jag skäms inte för att jag tjänar mycket pengar. Jag behåller dem inte. Jag är inte rädd om dem.”
Han konsumerar, kostar på sitt sommarhus på Gotland, unnar sig god mat och dyra kläder. 2004-10-28: ”Jag somnade trött och fri som om rocken och kavajen gjort mig lycklig. Jag är orolig för den dagen när inte tingen längre skall göra mig lycklig.” (Han är i Berlin och har köpt kläder).” Men ingenting i världen, ingen konsumtion som människan har uppfunnit, ger mig den lycka som skrivandet.”
Grunden för den flödade konsumtionen är den ymniga produktionen som ger honom anledning att leva. Ibland sinar berättarkraften och de stunderna fyller han med veklagan och självömkan. Men det är inte något långvarigt lidande för Norén. Till dagbokens mest vanliga ord hör: ”Jag skriver.” Oftast har han flera pjäser samtidigt på gång och boken fylls av skildringar av författandets vedermödor, att riva upp och skriva om, att komma i stå och tvingas lägga åt sidan, men också av stunder av lycka då skrivandet går lätt.
2004-08-01: ”Jag ska börja skriva idag. Skriva. Jag hoppas att det kommer till mig. Jag har övat så länge, jag har tränat upp mina reflexer och mitt undermedvetna genom att gå så fel så många gånger att jag hoppas att det nu kommer till mig, det enda jag kan skriva. Jag får börja om från början varje gång med de mest primitiva skalor innan jag börjar förstå instrumentets krav och innebörd. Om jag är lycklig har jag tekniken för det som jag skall skriva samtidigt med själva musiken. De måste uppstå samtidigt. Det kräver månader och ibland år av övning innan en pjäs lägger sig tillrätta och det oväntade spränger medvetandet. Det är inget mystiskt. Det är träning, tålamod, beroende.”
Han befinner sig, som så ofta i dagboken, på sitt älskade lantställe på Gotland, en ofta återkommande plats i boken, där han kompenserar sitt stillasittande skrivarbete med ivrigt kroppsdito.
Om man skrapar på en svensk författare i sextioårsåldern hittar man en lantis. Lars Norén ser på ett franskt tv-program om Dylan Thomas. ”Jag älskar honom och hans dikter. Det var dikter om min ungdom och Skåne, om bokskogen, ladorna, lärkorna i ladorna, tjuvfiske och hela skiten. Jag hade inget hav som han, men ljuset var detsamma.”
Dagboken handlar också om resor till Berlin och Paris och New York och Israel. Ingenstans tycks Norén känna sig så hemma som i Berlin. Men så var han också där för att regissera en uppsättning av en av de egna pjäserna. Och så hade han sällskap av dekoratören Charly Koroly, en varm vänskap som får sitt slut i Paris när Norén tröttnar på vännens manifesta homosexualitet (som han inte delar)..
Kärleken är ett problem för Norén. Han berättar hur han förgäves försöker få barn med sin hustru C, som han skiljer sig från under bokens gång, och nekas barn av den älskade A som gör två aborter.
”Jag vet att det att det inte går att leva med mig. Jag vet att det inte finns någon som kan leva med mig. Det är svårt också för mig,” klagar han 2002-02-25 och fortsätter: ”Jag ska koncentrera mig på skrivandet”. Hans vanliga tröstegrund.
”Jag mår bra, men jag är ledsen, men det är sedan barndomen, det är som det är. Det kan ingen och inget bryta. Det är som att sitta på sängen med resväskan bredvid sig och vänta på någon som man vet inte kommer. Det är priset för kärlek. Jag böjer mig inte ens för kärlek.” (2002-07-20)
Vem är Lars Norén? ”Jag tycker om att läsa, sova, arbeta i trädgården. försöka skriva, Linda, Nelly (barnen), köpa saker till huset, städa, äta. springa. planera. Jag tycker om att tänka, avstå, ta bort, göra rent, ljuset, frid, blommorna, träden. Jag tycker om Gunnar Björling(..) Jag älskar att läsa Hölderlin, Novalis, Rilke, Celan och Ekelöf…” 2004-05-07
Till listan skulle jag vilja lägga hans insiktsfulla och förstående sympati för skådespelare. (Han är ju också regissör.)
Han talar varmt om sina båda barn, han tycker om sina vänner, han försöker orientera sig i en värld som blir alltmer kaotisk. Stora händelser sker under de år dagboken skrivs. De skrämmande attentaten i New York, Madrid, London och på Bali. Tsunamin. Kriget i Irak, och den eviga fejden mellan Israel och Palestina. Hela tiden ställs krav på den medvetna människan att ta ställning. Norén väljer efter sitt förstånd och hamnar ibland på kant med gängse vänsteråsikter, t.ex. i Palestinakonflikten. Förintelsen finns för alltid i minnet.”Vad har de döda, de som gick in i gaskammaren för glädje av att jag minns dem? Jag kan inte göra mig av med det fruktansvärda som skett genom att minnas det. Ändå måste jag det.”
60 år gammal har han skrivit fler än sextio pjäser. Under dagbokens gång får han veta att Svenska Akademin har givit honom ett av sina stora pris, en kvarts miljon. Han är en av landets mest betydande författare, översatt till många språk, spelad över allt. Det skulle, tycker jag, inte vara orättvist ifall nästa samtal från Horace Engdahl handlade om ett betydligt större belopp.
Jag har tillbringat fyra månader med daglig läsning ur den tjocka svarta dagboken, vars nära 2000 sidor av någon anledning saknar nummer, är kompakt tryckt utan indrag för nya stycken etc., men ändå är förvånansvärt lättläst. Det myllrar av personer i den och det kan ha sina problem för den som sitter i landsorten (= Göteborg) och ser alla dessa namn, som han i bästa fall känner igen ur Noréns favorithatobjekt DN, flimra förbi. Kanske kommer En dramatikers dagbok i framtiden att utges med notapparat och personregister?
Det finns dock personer i Noréns liv som inte behöver presenteras. Fadern som han har tecknat ett skakande porträtt av i Natten är dagens mor. Till honom anknyter Norén när han ska svara på frågan vad som är lycka. ”Lycka är den sista, den yngsta systern, lycka är vetskapen om att min far väntar mig i jorden, att jag ska ligga vid hans sida. Vad menar jag med det. Lycka är att jag har levat.”
Jag rekommenderar varmt En dramatikers dagbok. Man får mycket läsning för en billig penning, mitt ex kostade Kr 267:-. Jag har inte kunnat göra rättvisa åt den, har inte eftersträvat det en gång. Jag har inte nämnt något om Norén i rollen som konstnärlig ledare på Riksteatern Och inte skrivit om den pålitliga Ulrika, assistenten som han säjer sig inte kunna fungera utan. Och inte om hans beroende av vanliga gammaldags skrivmaskiner.
Läs själva!
.
