[081110] Jag tror att man lugnt kan räkna med att ett tjockt, fyrkantigt och hårt paket under granen i år i många fall kommer att innehålla Katarina Wennstams senaste roman Dödergök. Svenska folket tycks ju hysa en närmast omätlig längtan efter att lysa upp tillvaron med egendomliga mordfall och vardagsgrå polisers slintande mellan att klara upp brott och reda ut sina tilltrasslade relationer och hel- eller halvhavererade privatliv.
Katarina Wennstam gjorde sig känd genom sina journalistiska böcker om mäns våld mot kvinnor, Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Sedan har hon börjat fiktionalisera temat i först Smuts som kom förra året och handlar om trafficking och blev en jättehit, som såldes i hundratusentals exemplar. Det kommer säkert Dödergök också att göra, den är en bladvändare med bra berättartempo och den problematiserar två aktuella och omdiskuterade våldsuttryck, mannen som regelbundet och systematiskt misshandlar sin hustru och det så kallade hedersvåldet, den miserabla kvarlevan av ett superpatriarkaliskt samhällsskick.
Kvinnor som hjältar har blivit allt vanligare i de olika kriminallitterära genrerna, queen of the castle är förstås Stieg Larssons Aspergerdemon Lisbeth Salander, man kan också nämna Annika Bengtzon hos Liza Marklund. Då är man också inne på en annan fråga, den som har att göra med den kvalitativa nivån. Liza Marklund är liksom Katarina Wennstam journalist och båda skriver med en journalistisk fermitet som gör deras böcker bedrägligt lättlästa, den effektiva stilen och det höga tempot döljer bristerna i förmågan till gestaltning och skapandet av en trovärdig handling. Persongallerierna i böckerna blir skissartade, flacka karaktärer med förutsägbara handlingsmönster försätts ofta i situationer där egenartade tillfälligheter får avgörande betydelse för hur det går för dem. Dessvärre är det så att de märkliga tillfälligheter som förekommer i alla människors liv inte funkar litterärt, i litteratur måste det som händer ha en orsak som är sannolik.
I Dödergök letar en av huvudpersonerna, journalisten Maria Allende, tillsammans med sin man och lilla dotter efter en bostad. De hittar ett hus, som mitt i husprisboomen faktiskt är överkomligt. Mäklaren nämner för mannen Tobias, som också är journalist, att huset säljs sedan kvinnan i familjen som bott där dött. Nu inträffar det märkliga att Tobias inte nämner detta för Maria, samtidigt som det som hänt i huset är ett av de senare årens mest uppmärksammade mordfall, där en polis som länge misshandlat sin hustru till slut skjutit henne och för detta dömts till tio års fängelse. Det är enligt min mening helt osannolikt att två journalister inte har en susning om att det mycket omskrivna mordet ägt rum på den aktuella adressen, eller att de kan gå igenom hela husköpsprocessen utan att uppmärksamma detta.
Alltså borde väl boken stå på näsan direkt, och inte vara värd någon vidare uppmärksamhet? Nja, så enkelt är det inte, de ämnen den egentligen behandlar förtjänar uppmärksamhet, även om den litterära representationen av dem är knagglig. Katarina Wennstam har djupgående kunskaper om handlings- och värderingsmönster som kommer till uttryck i hur en del män fysiskt och psykiskt terroriserar kvinnor de lever tillsammans med och hur om psykologin bakom samspelet mellan våld och sexualitet hos män som misshandlar och våldtar ser ut. Det här gör att boken trots sina uppenbara litterära brister känns angelägen.
Maria Allende börjar gräva i mordfallet (vem var det egentligen som sköt?), samtidigt som bokens andra kvinnliga hjälte, åklagaren Madeleine Edwards tar itu med utredningen av ett märkligt dödsfall, en ung man har hittats hängd på en vind, och det finns anledning att misstänka att det inte är ett självmord utan ett hedersrelaterat mord. Madeleine Edwards är också den åklagare som fått polismannen som bott i Maria Allendes hus fälld för mord. Så spinns intrigen vidare genom dessa utredningar, som får beröringspunkter med varandra, samtidigt som man följer de båda kvinnorna i deras trassliga vardag, Maria är arbetslös och håller på att sjava till sig, bli fet och vandrar runt hemma om dagarna i urtvättad t-shirt och mjukisbrallor. Madeleine Edwards är skild och har en fjortonårig dotter som är sjukt less på att ha en mamma som jobbar för mycket och inte har tid med henne.
Ja, så går det på, den morddömde polisen kommer till tals i kursiverade korta monologer mellan bokens vanliga kapitel, nyhetsflashar och annan mediatext läggs in för att höja realismkänslan, men med tanke på att Katarina Wennstam själv är journalist är dessa besynnerligt töntiga, med ett tonfall som kunde vara hämtat från någon av Camilla Läckbergs deckare. Och då är det illa.
Jag funderar på den genrebestämning som förlaget satt ut på omslaget: Spänningsroman. Alltså inte deckare, inte kriminalroman, inte polisroman, inte roman om brott. Spänningsroman. Jag tycker inte det stämmer alls, boken är inte ett dugg spännande. Den kunde varit det, om de angelägna ämnena hamnat i händerna på en författare med bättre litterärt handlag.
