[081107] Med en av årets mer dramatiska titlar lockar den samhällskritiska och intill handlingsförlamning filosofiska boken Jag sköt Paulo Coelho säkert många läsare i höst.
Men boken känns långt ifrån lika spännande som titeln antyder och trovärdigheten varierar mellan sidorna.
Jaget flyttar till en ny stad för att ta reda på vad han vill göra av sitt liv. Han får jobb som lärarvikarie och trivs först, men börjar efter ett tag komma in i allt fler grubblerier. Vill han verkligen drilla barnen till att följa samhällets normer och mönster? Vad borde han satsa på i sitt liv för att göra något bra? Vad kan han själv tro på och vad är han påverkad av andra att tycka? När vikariatet tar slut lever han på ett arv medan han tänkt arbeta med att hitta svar på sina frågor. Under tidens gång blir funderingarna dock bara mer och mer intrasslade tills jaget går in i en depression där allt känns mer eller mindre meningslöst. Tankarna mal och vägrar släppa taget tills jaget hamnar helt utanför samhället och varken kan eller vill komma in i det igen. Men så får han jobb i en bokaffär…
Bokens baksidetext beskriver den som en ”filosofisk thriller”. Så thrilleraktig tycker jag inte att den är. Att säga att något allvarligt ska hända, som både titeln och bokens första sida gör, är ett klassiskt knep för att behålla läsarens nyfikenhet och historiens spänning. Och visst, det fungerar. Men det är först under de två sista sidorna jag blivit verkligt nyfiken på om han ska skjuta Coelho på riktigt. Resten av boken funderar jag mest på hur jaget ska ta sig ur sin apati och om han någonsin kommer att hitta ett sätt att trots allt leva med sin omgivning.
Jag sköt Paulo Coelho är skriven på ett redogörande, exakt och pratigt sätt. Mestadels består texten av tankebanor. Ibland blir de så intrasslade och svart-vita att det blir roligt, ibland träffar samhällskritiken mitt i prick (även om resonemanget inte känns nytt). Eftersom det är så mycket som snurrar i jagets huvud är tankarna, och därmed texten, ofta omständliga och resonerande hit och dit. Något annat skulle inte ha gjort huvudpersonen rättvisa, men det gör att boken inte är någonting jag sträckläser även om den bara är 85 sidor kort.
Texten känns trovärdig fram tills Paulo Coelhos verk kommer in i bilden. För jaget är Coelho motsatsen till hans egna grubblerier, ett opium för folket som för dem bort från det kritiska tänkandet. Det är en upplevelse som passar den bild jag fått av jaget. Då Coelho dyker upp i hans medvetande byter boken dock tempo både i tankebanorna och i vad som sker. Även om jag förstår hur det är tänkt att jaget ska resonera känns glappet för stort mellan det som varit och det som kommer, handlingarna blir lite väl drastiska. Det är som att Staffan Vahlquist tidigare skildrat en ”verklighet”, nu känns det som uttalad fiktion.
På många sätt är Jag sköt Paulo Coelho en ny och spännande bok, men jag tror inte att jag kommer att fundera över den särskilt länge. Möjligtvis då över den moraliska tveksamheten i att i bokform låta huvudpersonen ta livet av en författarkollega.
