[081103] Hon som aldrig fick nog.
Som alltid ville vara duktigast, men var rädd för att åldras.
Det var Marianne Höök
Bland så mycket annat.
Hon var en kameleont, som kunde anpassa sig till nästan vad som helst; allt från modereporter till utrikeskorre till ambassadris i Teheran med mera.
De träffades i mitten av 60-talet och blev kompisar.
Hon var den enda kvinna i mitt yrke som brydde sig om mig, säger Annette Kullenberg och förtydligar i förordet:
”Jag tyckte hon utstrålade en sån värme. När hon dog förstod jag att jag inte vetat mycket om henne. Utom det hon själv velat visa mig.”
Uppenbart var det få som visste särskilt mycket om Marianne Höök. Om sin egen bakgrund berättade hon aldrig. Vare sig privat eller i krönikor hon skrev i Vecko-Journalen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. I två radioprogram mot slutet av sitt liv lättade hon något på trycket och beskrev en barndom där hennes morfar var härskaren men samtidigt den enda för henne och hur kvinnorna runtom tittade avundsjukt på deras relation.
Detta var det mest sensuella hon någonsin gav uttryck för i sin journalistik, menar Annette Kullenberg, och reser misstänkt frågan om det kunde röra sig om något farligt och förbjudet. Incest?
Marianne Calonius föddes den 31 oktober 1918 i Västerås. Hennes föräldrar hette Ragnhild och Harry. Marianne hette Calonius tills hon var 20 år, då hon gifte sig med en löjtnant vid namn Håkan Höök Nilsson.
Hon gifte sig två gånger till men kom att kalla sig Marianne Höök. Ett artistnamn, frågar Kullenberg retoriskt. Trestavigt likt hollywoodstjärnor som Cary Grant, Lena Horne och Doris Day.
Det besynnerliga var att det var löjtnantens mor som var född Höök. Vad hade hon med det namnet att göra egentligen? frågar sig författaren men kommer fram till att det så klart var det perfekta alibit: om man vill dölja vem man är, vad man heter och var man kommer ifrån – så är ett artistnamn perfekt!
Någonstans måste hon ha kommit ifrån men ingen grubblade närmare över saken. Hon kom från en småstad och var vacker, kul, slagfärdig och påhittig. Eller förljugen, som hon själv sa.
Denna stjärnjournalist i 50- och 60-talets Stockholm bar på en djup tragedi. Något hon inte fick veta förrän i vuxen ålder. I slutet av april 1919 reste hennes mor och far med tåget från Västerås mot Sunne i Värmland där de skulle besöka Mariannes morföräldrar. I värmländska Kil skulle de byta tåg och de tog in på järnvägshotellet. I början av förra seklet stannade tågen alltid vid tågmöten morgon och middag för att passagerarna skulle kunna inta en måltid.
På natten begick Ragnhild Calonius självmord genom att hänga sig i ena sänggaveln sittande på golvet. Hon hade ännu inte fyllt 28 år och dottern Marianne var ett halvår.
Detta var förstås en stor tragedi. Ingen vet varför modern gjorde det. Men det var känt att hon varit olycklig en tid men inte varför. Hennes far, Sunnes stora pamp Carl Mauritz Olsson och hans hustru Nancy, medverkade till att dotterns självmord förtegs. Självspillingar, som de som tagit sig av daga kallades – stod lägst i rang, i synnerhet hos kristna. Och familjen var djupt frireligiös. Mariannes morfar grundade till och med en Betelförsamling på orten, som finns än i dag.
Mariannes mor begravdes i en egen grav som hennes make Harry köpte för 100 kronor ”för evig tid”. Hon fick inte ligga i familjegraven.
Marianne växte upp hos morföräldrarna – då fadern vistades utomlands på jobb i perioder – men så småningom flyttade hon till honom i Västerås. Han var civilingenjör och chef på Asea och gifte om sig på äldre dagar. Hon gick ut flickskolan men tog aldrig studenten. Bildningskomplex kom hon att lida av, berättas av flera i boken. Men hon läste mycket på egen hand; inte bara litteratur utan också statskunskap och statsvetenskap – grundkurser som hon beställde från universitetet och pluggade igenom helt själv. Duktighetskomplex var den andra sidan av bildningsdito.
I mitten av 40-talet flyttade hon med första maken och de två barnen Lotta och Peter till Stockholm från Karlsborg. Det var nu som hon – efter skilsmässan – började närma sig journalistiken via modereportage. Hon blev allt mer uppmärksammad; men facit visar att hon lånade ut sin penna till nästan vad som helst. En tid var hon chefredaktör för NK:s personaltidning. Hon behövde brödskriva för att få pengarna att räcka, berättar hennes barn som i övrigt inte har allt för vänliga ord att säga om sin mor.
Marianne Höök hade helt uppenbart vad man i dag kallar för anknytningsproblem till sina barn.
Hon visste inte hur en mamma skulle vara. Och för barnen var hon också mycket förtegen om sitt ursprung. Dock förstod de ju allt mer eftersom. Men att hon hade rötter i Sunne exempelvis, förekom aldrig i någon text eller annat producerat av Marianne Höök.
Pengar hade hon svårt att hantera. Hennes kläder var av det exklusiva slaget – och med åren tillkom ansiktslyftningar och skönhetsoperationer – och till det kan läggas restskatter som hon drogs med i många år. Först de sista två åren fick en revisor henne att bilda bolag och då blev ekonomin något bättre.
Hennes två biologiska barn intar ändå en i huvudsak förlåtande attityd till sin mor. Men att det har kostat dem känslomässigt att bearbeta allting, framgår tydligt.
Männen i Marianne Hööks liv har fått ett eget kapitel. Hon var gift med filmregissören Torgny Wickman under större delen av 50-talet. Det lär ha varit han som fick veta av hennes pappa att modern inte hade dött i spanska sjukan – som den officiella familjelögnen slagit fast – utan att hon begått självmord. Fadern vågade inte säga det till Marianne. Överhuvudtaget var hennes pappa mycket tyst och inbunden.
Sexualiteten blev ett sätt att få bekräftelse på, skriver författaren och drar sig till minnes att Marianne Höök en gång försökte förföra henne. Torgny Wickman blev sedermera känd som Sveriges förste porrfilmsregissör (om än Kärlekens språk-filmerna hade ambitionen att vara upplysning) med ett antal vågade försök. ”Han var moralisk å ena sidan, men totalt amoralisk å den andra” säger Mariannes son Peter – som dock poängterar att Torgny brydde sig om och hjälpte honom mycket.
Fram tornar bilden av hur Torgny tyckte om att se Marianne i säng med andra kvinnor. Hon skriver i ett efterlämnat ark att hon endast kan närma sig män via sexualiteten. Hon hade nästan inga manliga vänner, däremot många älskare.
Författaren Pär Rådström var en. Hans oerhörda kärlek till henne svalnar, kan man se i breven. För att hon aldrig kunde öppna sig. För att hon var så svår att nå…
”Hon var klädd som om hon alltid skulle på party” säger en av dem som intervjuas i boken. Hon kände alla i vimlet och skrev – för brödfödan som sagt – personporträtt på massor av vänner inom film- och skådespeleri. Det var inte så lyckat, menar författaren, då dessa texter är alltför okritiska. Hon skrev även en bok om Ingmar Bergman och hans filmer. Bergman, tydligen kontaktad innan han gick bort, säger att han tyckte hon var ”en storartad människa.”
På en reportageresa med statsminister Tage Erlander och hans fru Aina träffade hon sin tredje make Dick Hichens Bergström. De gifte sig 1961 och flyttade till Teheran där han blev ambassadör. Hon skulle komma att vara gift med honom ända till sin död. Men att bo i Teheran som ambassadfru passade henne inte. Senare blev Dick Bergström ambassadör i Oslo, men då var deras äktenskap på upphällningen.
Ja, det finns mycket att berätta om denna dam – trots att hon var så hemlig om sig själv. Som festvärdinna var hon oslagbar och hon lagade fantastiskt god mat, enligt Annette Kullenberg som flera gånger var på partybjudningar hos henne på Blockhusudden i Nacka.
Det är framför allt som skribent Marianne Höök lämnat avtryck. Annette Kullenberg har plöjt igenom större delen av hennes artiklar. Inte bara ”Tyckt” som kolumnen hette i både Svenska Dagbladet och Aftonbladet utan även efterlämnade aforismer, dikter och små betraktelser och analyser – och Buster von Platens ord går igen hos de flesta andra som intervjuas:
”Marianne Höök var mycket kvick. Hon hade ett kritiskt öga, en rapp tunga och en spetsig penna. Hon var spirituell, hon var briljant…”
I slutet av 60-talet anslöt hon sig till socialdemokratin sedan hon börjat skriva för Aftonbladet. Hon kritiserade Vietnamkriget men såg också orättvisor på hemmaplan. Kvinnors kamp för rättigheter låg henne varmt om hjärtat – och hon retade ofta männen och kändiseliten som hon själv tillhörde genom att gissla dem i kolumnerna.
Olof Palme var den man hon ville skulle tala på hennes borgerliga begravning. Det hade hon skrivit i avskedsbrevet som sonen Peter hittade när han hämtade henne för färd till Sabbatsbergs sjukhus den 17 april 1970. Hon hade ringt honom sedan hon tagit en massa tabletter och druckit whisky. Hon drack i stort sett aldrig annars. Hon hade gjort självmordsförsök innan, men denna gång lyckades det. Hon var 51 år gammal.
Men det blev aldrig Palme som talade. Mannen hon, enligt efterlämnade brev till dottern, och ett par av de intervjuades utsago, hade ett förhållande med…
Annette Kullenberg har skrivit en fin bok om ett tragiskt levnadsöde. Som är intressant men gör ont att läsa. Det enda av kritik jag har att komma med är att hon har slarvat med datum och årtal på några ställen. Och att det blir en del omtagningar som hade kunnat formuleras på annat sätt.
Dessutom skrev inte Marianne Höök sketchen Skattkammarön i TV 1967, utan det gjorde Bengt Linder.
Men i övrigt – en angelägen bok om en av de främsta kvinnliga journalisterna från förra seklet.
Som skrev så här en gång om sin kreativa förlösning:
”Ingenting kan mäta sig med de saliga ögonblick när man känner hur det rinner till i huvudet. Hur logiska (nåja) tankeled ställer upp sig bakom varandra, var och en skyddande den framför stående. Infallen rider på ystra hästar utefter fronten och mönstrar stridsglatt och övermodigt trupperna. Lyckade metaforer och stulna citat vajar som vimplar från lansspetsarna och så smattrar skrivmaskinen sin stridssignal.”
