[081030] Sexualiteten är en viktig del av människans natur. Och om någonting är naturligt så borde vi också ha ett självklart förhållningssätt till det. Vi borde alla veta hur det fungerar och hur man gör – alldeles av oss själva. Och då borde också vårt sätt att se på det hela också vara gemensamt. För vi är väl alla människor. Men så är det ju inte. Sexualiteten är en kroppslig funktion, visst. Men inte alls opåverkbar av faktorer som tid, plats och kultur. Det känns lite som att slå in en öppen dörr när jag säger det här, men vi har en tendens att inte vilja problematisera just vår egen inställning till sexualiteten. För min syn är ju alltid den självklara och naturliga. Eller hur?
Denna sanning slog mig verkligen igen när jag läste Eva Borgströms lista på sätt att förklara och bortförklara lesbisk kärlek (Se separat artikel i temat). Listan finns som avslutning i hennes bok Kärleks historia, en bok om begär mellan kvinnor så som det skildrats i svensk 1800-talslitteratur. Hon beskriver i sin lista hur man med hjälp av olika tolkningar väljer att se eller inte se den sexuella kärleken mellan kvinnorna.
Hon listar synsätt som att man väljer att se en homosexuell kvinna som mindre kvinna, en androgyn eller kanske till och med nästan manlig varelse eller rent av ett perverst monster. Eller så bestämmer man sig för att kvinnor egentligen nästan inte har någon sexualitet. Deras kärlek är platonisk, kanske möjligen sensuell och romantisk, men inte rent sexuell.
När man läser listan idag är det lätt att tänka att det är skönt att det inte är såhär idag – men då bör man stax hejda sig och inse hur fel man har. Många kulturer förnekar ännu idag den kvinnliga sexualiteten och ser kvinnor enbart som objekt för männens sexualitet. Och inte kan vi här och nu i vårt svenska samhälle ställa oss upp och påstå att vi inte har lite av de här sätten att se. En del av oss mindre andra mer. Visst tolkar många gärna lesbiska kvinnor som lite ”manhaftiga”. Och visst kan man med hjälp av listans modeller förklara varför det hos många finns en större acceptans gentemot lesbiska tjejer än bögar. Killars bögskräck är starkare än tjejers motvilja mot lesbiska tjejer. Kanske är en del av förklaringen till det att killarnas kärlek är starkare förknippad med sexualiteten medan vi lätt förgulligar tjejernas experimenterande och ser det som svärmeri. Frågan är vem det är mest orättvist mot. Exemplen kan bli fler.
En del av de här sätten att se kan i överförd bemärkelse även appliceras på sätten att se på heterosexuella kvinnors sexualitet. En sexuellt aktiv tjej är hora/monster eller anses bete sig nästan som en kille. Eller tänk bara på hur vi ser på äldre kvinnors sexualitet. Och… Nej förresten sätt er och läs Eva Borgströms lista och tänk lite själva. Och inse att kulturen, samhället eller vad vi nu väljer att kalla det följer oss ända in i sängkammaren och styr en hel del av de beteenden som vi ser som ”naturliga”. Det är ofrånkomligt. Men inte alls oproblematiskt. Vi måste sändigt fundera över det här och se varför vi förhåller oss på det ena eller andra sättet. Då kanske vi till slut kan bli lite friare och hitta fram till vad som känns bra och kanske rent av naturligt för oss själva.
