[081028] Dina Avrahami har i sin doktorsavhandling studerat
tjugoen invandrarkvinnors livserfarenheter. Kvinnorna
kommer från femton olika länder och har olika kulturella bakgrunder. Det de har gemensamt är att alla är lesbiska.
Studien visar det samband och den växelverkan som finns mellan lesbiskhet och migration. Här bjuds vi på några utsnitt ur hennes undersökning.
Prolog
Den osynliga stolta
”Jag arbetar som vårdare i ett gruppboende med två jättetrevliga svenska kvinnor. De vet inte om att jag är lesbisk. Ibland glömmer de att jag är invandrare. Det var efter det att Eva Dahlgren var på TV som de sa: (A) ’nu har hon gift sig’ (B) ’vad gör de, hur knullar de?’ (A) ’jag vet inte, men jag har en vän som sa att de använder dildo’ (B) ’uff , vad äckligt’ (A) ’jag har hört talats om att deras föräldrar inte var svenskar’ (B) ’aha, det är därför som de är lesbiska’.”
[Gia, 43 år gammal, civilingenjör från Kuba, åtta år i Sverige,
april 2003]
Gias beskrivning visar att hon uppfattar incidenten som förnedrande men också motsägelsefull. Å ena sidan får hon intryck av att arbetskamraternas sätt att tala med var and ra i hennes närvaro visar att de accepterar henne som en jämlike; eftersom de glömmer bort att hon är invandrare, som hon säger. Å andra sidan menar hon att deras sätt att tala osynliggör henne som invandrarkvinna och uttrycker en förnedrande och diskriminerande syn på lesbiska och på invandrare.
Vi ser att Gia inte vågar vara öppen i sin relation till arbetskamraterna och berätta för dem att hon lever lesbiskt. Gia är förtryckt av sina arbetskamrater. Arbetskamraterna förtrycker genom det förakt som de uttrycker för kärlek mellan kvinnor. Föraktet uttrycks genom en reducering av kärlek till en sexuell akt, vilken de i övrigt beskriver som äcklig. Arbetskamraterna visar också förakt för människor som inte är härifrån, dvs. invandrare.
Exemplet visar hur den lesbiska invandrarkvinnan i en vanlig vardagssituation blir osynliggjord och förtryckt. Det är också intressant att se hur arbetskamraterna genom sitt tal samtidigt konstruerar svensken. Medan den invandrade personen identifieras som lesbisk/homosexuell, sexuellt pervers och äcklig, är svensken en heterosexuell person som utför naturliga/normala sexuella handlingar, svensken är ren och god. Hon/han utgör normen. Eva Dahlgren och hennes partner motsvarar inte denna bild och ”kan därför inte vara svenskar”.
Jag har låtit mina informanter själva välja sina namn i avhandlingen.(1) Namnet Gia, som informanten har valt, symboliserar i mitt tycke, informantens svar på den attityd som arbetskamraterna förmedlar. Gia är namnet på den
kända vackra lesbiska fotomodellen i New-York, Gia Marie Carangi, som dog i AIDS 1986, 26 år gammal. Hon var heroinist. Informanten förklarar sitt val med att:
”Gia var känd, man gjorde även en film om henne. Gia var en kämpe för frigörelse. Hon var framåt för sin tid. Hon levde öppet och berättade om sin lesbiskhet för sin mor. Hon levde sitt liv på sitt sätt, hade ett eget liv, inte enligt samhällets normer. Hon var en rebell.”
Vi ser att Gia är mycket medveten om den sociala positionen som hennes arbetskamrater tilldelat henne, och att hon inte accepterar den. Gia ser arbetskamraterna men de ser inte henne. Att homosexuella ser de heterosexuella, men inte blir sedda av dem, är överhuvudtaget ett typiskt inslag i ett lesbiskt/homosexuellt liv.
Gias exempel är ett bland många i min studie, även om informanternas erfarenheter och upplevelser av stigmatisering och stolthet skiftar. I motsats till de marginaliserade positioner som kvinnorna i min forskning tilldelas av and ra är de själva både stolta och starka i sina lesbiska identiteter och erfarenheter. De placerar inte sig själva i någon marginaliserad position, även om de är medvetna om att andra gör detta.
not 1. Om val av namn se avsnitt ”Namn som berättar” under Appendix I.
Lespigor
I detta avsnitt vill jag ge exempel på hur informanterna drabbades personligen av fördömande kommentarer. Newroz berättar att hennes brors fru är arg på honom och är därför också arg på Newroz. Det var efter det att hennes svägerska kalla de henne för hora, som hon sa till sin mor: ”säg till henne att jag är lesbisk.” På detta svarade hennes mor: ”det är ännu värre!” Newroz har också en kurdisk väninna som tycker mycket illa om homosexuella. Hon känner inte till Newroz lesbiska sida. Vid ett tillfälle sa väninnan att hon ville gå till Tip-Top(2) för att se på ”de äckliga homosexuella” som hon uttryckte det.
Mimmi menar att man ”bara vet” att homosexualitet inte är normalt och är en skam. ”Till exempel om man pratar om homosexuella på TV, och jag ser programmet med min familj då säger de: ’Åh det är inte normalt’. De slänger ut sina åsikter. Man känner sina föräldrar så man vet, och det är många andra också. Att det inte är normalt det hör man ju när folk pratar, både bland svenskar och i min familj, mina föräldrar, de har det mycket från hemlandet.”
Det Rosa berättar visar hur kategorin lesbiska används i Kuba för att trakassera kvinnor. ”Jag har gått med min syster på gatan och de kal la de oss för flator. Därför att i Kuba händer det att om man ser två tjejer på gatan där den ena är lite butchig och den and ra är mer feminin då, fast de inte är par, kallar man dem för flator, även om de är heterosexuella.” Rosa besökte Kuba med sin före detta svenska flickvän. När de åkte buss sov flickvännen på Rosas arm, folk i bussen började prata om dem och sa att de var lesbiska.
Som i Gias berättelse i förra avsnittet, visar också Rosas berättelser att kategorin lesbiska kvinnor/flator är så stigmatiserad att den innehar potential att överföra stigmatisering på annat. Ordet flata används i Kuba också som skällsord, förklarar Rosa. ”Om män säger nånting till en tjej på gatan och hon inte svarar då kal lar de henne också fl ata, fast hon inte är det.” Genusordning är tydligt uttalad i Kuba. Män förtrycker kvinnor genom att associera dem till
stol. Anledningen som de uppgav var att Alexandra var olämplig som mor eftersom hon är lesbisk. Domstolen gav dem vårdnaden, och Alexandra var förkrossad. Flickan, som är mycket bunden till Alexandra, bor nu med farföräldrarna och Alexandra får träffa henne enligt överenskommelse med
dem.
not 2 Tip-Top – en gayklubb på RFSL:s Huset i Stockholm.
Sex i hemmet
Min empiri visar att lesbiska flickor/kvinnor lever ut sin sexualitet i hemmet (jämför Lindholm och Nilson, 2001, samt Lundahl, 1998, som visar att lesbiska kvinnor generellt utövar sitt sexuella liv inom hemmets väggar). Flickor som är skolkamrater har frihet att ta sina väninnor hem, det är tilllåtet. Familjen uppfattar deras relation som vänskap och ser den som oskyldig. Föräldrar och släktingar har ofta ingen som helst tanke på att den är sexuell. Flickor får genom detta en möjlighet att utöva sin sexualitet där. Relationer hemma med familjen är därför mycket avgörande för deras möjlighet att leva lesbiskt (jfr. Evelyn Blackwoods, 1995, berättelse om sin personliga kärleksrelation med en indonesisk kvinna).
Jag vill nu ge exempel på informanternas mångsidiga erfarenheter. Gias första långa relation var med en flicka som hon träff ade på internatskolan då hon var 14 år gammal. Relationen varade i sex år. ”Vi sov bredvid var andra i den stora salen där sextiotvå flickor sov”, berättar Gia. På helgerna åkte de hem till varandra. De hade egna rum där, vilket gjorde det möjligt för dem att ha sex där. Föräldrarna misstänkte ingenting, de antog att flickorna bara var goda väninnor. Flickorna hade sex även på internatet när tillfälle gavs, även om det var svårt. Gia menar att de levde tillsammans. Efter gymnasiet kom Gia och hennes flickvän in på universitetet i Havanna. Gia bodde på ett studenthem
vid universitetet, me dan flickvännen bodde med sina föräldrar. Gias föräldrar hade i och för sig en lägenhet i Havanna, men hon ville ju bo med sin tjej och att säga till dem att hon ville bo med henne i deras lägenhet var otänkbart, och därför: ”Jag ljög för dem förstås, jag sa att jag inte ville leva ensam i deras lägenhet, att jag vägrar att bo ensam.” Gias flickvän kunde inte från sin sida heller motivera för sina föräldrar varför hon skulle flytta till Gias lägenhet. Officiellt var de bara väninnor och det är inte vanligt att en tjej bara flyttar hemifrån.
Gia och hennes flickvän kunde alltså inte bo tillsammans i hennes föräldrars lägenhet i Havanna, eftersom det skulle avslöja deras relation. Eftersom studenthemmet som Gia bodde i hade mycket låg standard, bjöd väninnans föräldrar Gia att bo hos dem. Gia säger att de var snälla. De pratade med hennes föräldrar om att hon skulle få bo hos dem. Flickorna bodde tillsammans där och fortsatte med sitt kärleksliv. Föräldrarna hade ingen aning om detta.
Gia fortsätter och säger att de levde ”som hycklare. Officiellt utåt var vi väninnor, ingenting mer. Det var för lågt! Det var förbjudet att vara lesbisk, lesbiskhet var helt oacceptabelt. Enligt lagen så skulle såväl bögar som flator som var öppna fått fängelse. Och du kan tänka dig, jag växte upp precis i den
där miljön, jag visste hur farligt det var, man lär sig att vara en hycklare. Vi fick hålla tyst om det så klart”. Vi ser att den lesbiska kvinnan är rädd för att vara ärlig om sin sexualitet. Hemlighetsmakeri och vita lögner är i vissa fall helt nödvändiga för att hon överhuvudtaget ska kunna leva lesbiskt, ska kunna ”vara” lesbisk. Även heterosexuella personer använder vita lögner ibland om sina sexuella relationer, men inte om sin sexuella läggning.
Denna berättelse är ett tragikomiskt exempel på hur lesbiska kvinnor möter förtryck. På grund av fördomar mot lesbiskhet kan lesbiska kvinnor inte undvika familjens och samhällets kontrollmekanismer. Som svar kan de spela med dem. De utnyttjar den okunskap som finns om den lesbiska sexualiteten. De använder uppfattningar som omgivningen har om vänskap mellan kvinnor till sin fördel, och flyttar ihop under detta kamouflage. De vinner här förtroende som skulle vara svårt för ett heterosexuellt par att vinna. Ingen tror ju att en tjej och en kille som jämt är tillsammans bara är vänner. Det vi ser här är ett samspel mellan samhälleliga kontrollmekanismer och de strategier som lesbiska kvinnor använder för att motarbeta dem.
Gia menar att hon skulle förlora allt hon hade om hon på Kuba tillkännagav att hon var lesbisk. ”Jag skulle förlora mitt diplom, min position och mitt jobb, allt, om jag var öppen, om jag sa att jag var lesbisk.” Det låg ett stigma över Gias och hennes fl ickväns kärlek, och de var marginaliserade. Inte nog med detta, Gia internaliserar samhällets syn och anklagar sig själv för att vara…(forts. i boken)
Invandrarskap
När integration av invandrare inom det lesbiska och gaysamhället kommer på tal har informanterna olika åsikter. Detta beror både på deras personliga erfarenheter
och på hur de tror att situationen är. Ines utesluter inte möjligheten att rasism och diskriminering mot invandrare kan finnas inom gaysamhället, meni så fall är det i en mindre utsträckning än det som finns i samhället i stort. Hon förklarar detta med att den homosexuella sexualiteten utgör en stark gemensam nämnare som förenar homosexuella personer oavsett etnisk eller kulturell bakgrund. Ines menar att hon har mer gemenskap med en svensk man som är homosexuell än vad hon har med en svensk kvinna och en svensk man som är heterosexuella, ”en svensk homosexuell man och jag har nånting gemensamt, han är också homosexuell. Och just den här gemenskapen gör att det ändå känns närmare trots att jag är invandrare och han är svensk” säger hon.
Pravda menar att lesbiska/homosexuella har starka band över nationella och kulturella gränser och att de ingår i en gemenskap. Hon säger att ”vår gayorganisation, både bögar och fl ator, och överhuvudtaget vi gayfolk, oavsett land och nation är väldigt duktiga på att ta hand om var and ra, så jag ser inte diskriminering och rasism”.
Anna säger att hon inte vet vilken relation svenska lesbiska kvinnor och homosexuella män har till lesbiska och homosexuella invandrare, men att hon aldrig har upplevt någon negativ attityd mot henne som invandrare från svenska lesbiskas och homosexuellas sida. ”För det mesta brukar jag höra av tjejer att de tycker att vi är söta för att vi är mörka, och jag vet inte vad, vi är så androgyna. Jag vet inte om de ser ner på oss bara. Det har jag aldrig upplevt av nån annan lesbisk tjej, eller gayman” säger hon.
Anna tycker inte att det inom det lesbiska samhället finns några statusskillnader som beror på ursprungsland. Anna säger att ”det spelar ingen roll, man får inte ett plus om man kommer från typ Argentina”. Pravda förklarar att vid ett möte mellan två kvinnor spelar den nationella bakgrunden inte så
stor roll. Alltså, att den lesbiska kärleken är starkare än kulturella skillnader. Lesbiska kvinnor hittar till varandra ändå. Wando anser också att det är lätt för lesbiska invandrarkvinnor att komma in i det lesbiska livet i Sverige.
