[081101] premiär på Pelikanteatern, 11 oktober 2008
Manus och regi: Åsa Björklund
Scenografi och kostym: Karin Enberg
Grafisk design: Hanna Gradin
Musik: Winding Stairs, Lina Wedin och Martin Wahlqvist
I rollerna: Ulrica Flach, Martin Östh
För åk 9, gymnasiet och vuxna
Den lilla Pelikanteatern har funnits sedan 2002, gör föreställningar både för barn och för vuxna, håller till i en källare på Chalmersgatan och berömmer sig av att vara ”Göteborgs minsta teater” . (Kanske i viss konkurrens med Adas teater på Konstepidemien. Men där är det högre i taket, så om man räknar i kubikmeter är Pelikanteaterns källarsalong förvisso minst)
…Och betraktar dårskap… är en nyskriven pjäs som handlar om kung Gustav III och hans danska drottning, och deras svårighet att få till det i sängen.
I sjuttio minuter får vi följa två figurer, som på en och samma gång är historiska och moderna. Klädda i trånga jeans med flera lager kläder över cirklar de runt en fluffig säng och upprepar samma halva repliker om och om igen. För att göra en intressant föreställning av detta hade det krävts två oerhört skickliga och förfarna skådespelare och antagligen också en oerhört målmedveten och påhittig regissör. Nu liknar alltsammans mest av allt en alldeles för långdragen improvisation på någon teaterskola, där den till en början med välvilligt fnittrande publiken blir allt mer less på det som pågår på scenen.
Det är synd. För de båda unga skådespelarna har utstrålning, och verkar att ta sitt uppdrag på allvar. Måtte de snarast hitta en bättre pjäs att medverka i!!
/Kajsa Öberg Lindsten
Pelikanteatern säjer sig vara stans minsta teater. Det är förmodligen sant nu sedan Teater Pugilist inte längre spelar i Martin Theorins vardagsrum. Jag tyckte om den lilla lokalen med plats för 25 åskådare och en minimal scen. Där fanns också en liten publikfoyer. Tekniskt föreföll teatern att vara välutrustad. Tyvärr har jag missat de tidigare produktionerna.
Denna höst har man valt att spela en kort pjäs med två roller, skriven av regissören Åsa Björklund inspirerad av Gustav III:s svårigheter att tillverka en son. Den valhänta historien spelades av två väl påbyltade skådespelare Ulrica Flach och Martin Östh, i motsats till den historiska verkligheten där kungen iförd nattdräkt besöker drottningens sängkammare i sällskap med överrhovstallmästare Munck. Men det är en annan historia som sannerligen inte saknar spänning.
Avsikten är väl inte att i första hand visa en historisk pjäs. Vilken är då avsikten? Sponsoren rfsu kan knappast vara nöjd med det minimum av fnittrig action som förekommer i dubbelbädden? Roligheterna var knappast historiska, Gustav III var säkert ingen Mozart i sängen.
Att hålla publiken fjättrad i sjuttio minuter kräver en bättre text. De unga skådespelarna hade nog behövt det.
Åke S Pettersson
