[081030] För exakt hundra år sedan rapporterade tidningen Idun om en speciell festlighet. Femtio inbjudna gäster firade att två prominenta damer bott femtio år tillsammans. Var det kärlek eller delade de bara bostad? Om det var kärlek så var den uppenbarligen osynlig, på gränsen till otänkbar. Läs det tidstypiska reportaget och bedöm själv.
EN HALFSEKELFEST af enastående slag firades å Palace Hotel i Göteborg den 8 nov. af fröknarna Charlotte von Scheele och Anna Kockum, hvilka på detta sätt hugfäste minnet af att för 50 år sedan ha funnit hvarandra och sedan delat hem, intressen, glädje och lidanden.
Det var hösten 1858, som de då unga, nästan jämnåriga flickorna kommo upp till Stockholm för att idka studier, och okända för hvarandra blefvo inackorderade i generalkonsul Hahrs familj.
Charlotte v. Scheele, född den 17 augusti 1840 och dotter till borgmästaren och öfverintendenten Ivar von Scheele i hans äktenskap med Elisabet Lundqvist, såg dagens ljus i Filipstad.
Anna Kockums hem låg vid Sundets strand. Hennes föräldrar voro godsägaren Henrik Kockum och Julia Lunnberg, och hon föddes i Malmö ett år före sin väninna.
Charlotte v. Schee es uppgift var att studera vid Musikaliska akademien för afläggande af organistexamen, men som denna bana ännu icke var öppnad för kvinnor, måste hon få kungl. dispens, hvilken utverkades af akademiens d. v. preses, sedermera konung Osvar II. Den tid, som icke togs i anspråk för musikaliska studier, använde hon på Carl Gustaf Plagemans institut för målning och teckning.
Fröken Kockums hufvuduppgift var att måla för omnämnde mästare. Dessemellan tog hon lektioner på Musikaliska akademien.
1862 aflade fröken v. Scheele vid Konservatoriet fullständig organistexamen. Ännu icke myndig, hvarför hon åter fick vädja till k. m:t, valdes Charlotte von Scheele till organist i Filipstad.s och Färnebo församlingar, men då platsen ej på två år skulle tillsättas, bodde fröknarna v. Scheele och Kockum under tiden i Gefle, där den förstnämnda gaf musiklektioner.
I Filipstad skötte hon både organist- och kantorsbefattningarna, men fädernestaden blef dock snart den vidsynta kvinnan för trång. Hon sökte därför och erhöll 1871 organistbefattningen vid Hedvigs kyrka i Norrköping. Två år därefter flyttade hon på uppmaning af sin forna lärarinna fröken Therese Kamph till Göteborg och blef musiklärarinna vid Kjellbergska flickskolan. Om hennes banbrytande arbete på musikundervisningens område och hennes insats i Göteborgs musiklif stod att läsa i Idun den 1 juli 1898, då fröken v. Scheele efter 25 års verksamhet afgick från Kjellbergska skolan.
Hvarthelst fröken v. Scheele flyttat har fröken Kockum följt med, men icke blott i hemmet under arbetsdagen ha de varit tillsammans, utan de ha äfven i många år följts åt på studieresor i mellersta och södra Europa, hvar och en studerande sin konst. Särskildt har fröken Kockum i Tyskland utbildat sin artistiska begåfning.
1902 nedlade fröken v. Scheele den taktpinne hon med fast hand och elektriserande kraft fört i 4 af Göteborgs flickskolor och slog in på en ny gagnande verksamhet. Hon började nämligen att studera botanik för att kunna sprida kännedom om våra nyttiga växter. Resultatet af dessa fröken v. Scheeles studier föreligger i arbetet ”Nyttiga växter” utgifvet i tre delar: I Apoteksväxter, II Färgväxter, III Foder- och köksväxter m. m.
Det berättas att, när målarinnan bad professor Wittrock att få förevisa några af sina planscher, han mumlat något om omöjligheten att återge naturen, men sedan han sett dem ändrat ton. De äro utgifna till folkskolornas och skollofskoloniernas tjänst och åtföljas af korta och klara upplysningar om växternas byggnad, nytta och sättet att tillvarataga dem. Böckernas ändamål är nämligen att väcka svenska barns håg för att ur växtriket skapa sig en sparpenning.
Fröken v. Schéele har icke med detta verk nedlagt sin pensel. Hon fortsätter alltjämt att på papperet fästa Floras förtjusande barn.
Medan hennes väninna har studerat botanik, har fröken Kockum studerat geologi och på det området skaffat sig en vacker samling. En sådan har hon ock i frimärken, men framförallt i mynt och medaljer, där hon framvisar den ena afdelningen intressantare än den andra. Fröken Kockum är ock den första svenska kvinna, som blifvit kallad till medlem af Numismatiska föreningen. Hennes landskapstaflor får man däremot förgäfves söka samlingar af. De ha lätt vunnit köpare, och fastän fröken Kockum studerat för en så pass modern landskapsmålare som Berndt Adolf Lindholm, får man dock intryck af frändskap med Dlisseldorfskolan under 1860- och 70 talen.
-På det sociala området ha de båda vännerna arbetat gemensamt. 1879 voro de med om att bilda Februariföreningen, hvars ändamål främst varit att sy linne åt mindre bemedlade barn i högre flickskolor, men äfven åt andra, och som har haft och ännu har en välsignelserik verksamhet. I 25 år har fröken Kockum varit föreningens sekreterare.
1901 startade de tillsammans med fru Ingeborg Gibson, född Kjellberg, damsällskapet Iris, som till samkväm inbjuder bildade, för sitt bröd arbetande kvinnor. Vid samkvämen förekomma musik, en konstutställning och föredrag med eller utan meningsutbyten i något för kvinnan intressant spörsmål. Det sista, inledt af fru Gibson, rörde sig om kvinnans deltagande i det politiska lifvet. Kvinnor i olika lifslägen ha mötts i Iris och tillströmningen har varit så stor, att man nödgats fixera medlemssiffran. Den är nu 250, och för att komma in i sällskapet fordras rekommendation af en äldre medlem. Dess praktiska resultat är tills vidare den lifskraftiga Iris’ husmodersskola. Fröken v. Scheele har utgått ur styrelsen, men som hedersledamot åter blifvit invald. Dess första sekreterare, fröken Kockum, står ännu kvar, numera som ordnare af utställningarna.
Fröken Kockums stora talang att föra protokoll har i vidsträckt omfång och under lång följd af år tagits i anspråk, men det är icke endast så hon för sin penna. Den kan måla lika väl som penseln, och fröken Kockum med sina relationer i öster och väster har varit en gärna sedd meddelare i så väl dagspress som tidskrifter. Så har Idun offentliggjort en hel rad af de lefnadsteckningar hon skrifvit. Hur vackert och förstående hon gör det, därom vittna följande rader nedskrifna om fröken v. Schéele: ”Charlotte är en kvinna som få. Vi fira i höst fyrtionde året af vårt samlif och ingen vet bättre än jag, hur guldren hennes karaktär är, hur djup – men med satir och humor väl inmängd, hvilket gör lifvet vid hennes sida växlande och rikt.”
Detta skrefs 1898 och 10 års nya erfarenheter ha vitsordat dess sanning. Men icke endast Charlotte v. Scheele är en kvinna som få, Anna Kockum är det äfven, därför blef deras halfsekelfest enastående glad och vacker.
Redan klockan nio började den med uppvaktande, som på vers och prosa framburo sina lyckönskningar, och fortsatte sedan hela dagen. Festens glanspunkt var dock supen på Palace Hotel. Sällskapet var ett femtiotal, och det var verkligen en ståtlig och imponerande samling i den vackra festvåningen. Det var ett ståtligt bord för sittande supé, öfversålladt af de härligaste skära blommor, rosor, nejlikor, crysantemum. Fröken Kockum hälsade gästerna välkomna, i det hon också uttalade sitt och fröken v. Scheeles tack för de vänskapsbevis de rönt under hela denna minnesrika dag, som kommer att sprida skimmer öfver deras kommande dagar. Vid champagnen hölls festtalet för festföremålen af kammarherre Götrik v. Schéele, ett vackert, varmhjärtadt tal, däri han betonade den trogna mångåriga vänskapen. Han slutade det med att höja ett lefve för sin kära syster och hennes vän. Kvicka och roliga verser framsades, däri på ett humoristiskt sätt berördes fröken Kockums vurm för samlingar af alla slag och fröken v. Schéeles aldrig tröttnande intresse för målning samt bådas kärlek till resor. En stor mängd ovanligt omväxlande telegram upplästes.
Efter supén framvisades ett antal skioptikonbilder, framrullande olika scener ur fröknarnas lif. De började med en vacker vy från borgmästaregården i Filipstad, fröken v. Schéeles barndomshem, och slutades med halfsekelfesten.
Anna Kockum och Charlotte von Schéele