[081019] Operan i Göteborg
Manus Julia Fellowes
Originalmusik och sångtexter: Richard M Sherman och Robert B Sherman
Översättning Magnus Lindman
Musikaliskt ansvarig: Bjorn Dobbelaere
Dirigent: Bjorn Dobbelaere
Regi Stina Ancker
Koreografi Mattias Carlsson
Scenografi Peter Lundquist
Medverkande: Linda Olsson, Magnus Borén, Sven Anglefold, Nina Norblad, Rebecka Edlund, Isak Cederberg, My Holmsten, Davis Lundqvist, Monica Einarson, Karolin Funke, Carina Söderman, [senare även Rebecca och Pontus Edvardsson, Maja W-Lennwall, Erik Karlsson] med många flera
Det är en utmärkt barn- och familjeföreställning som Operan bjuder på som lättprogram för säsongen. Mary Poppins är en hjältinna i Pippi Långstrumps anda, rejäl, bestämd och alltid på barnens sida. Dessutom har hon magiska egenskaper: hon kan flyga iväg över hustaken med sitt magiska paraply.
Det är inte förvånande att hennes vänner är sotarna i London. De måste ha varit många kring sekelskiftet då den här historien utspelar sig. På den tiden hade man en skorsten för varje eldstad i huset. Det fanns till och med husägare som lät mura upp extra skorstenar för att huset skulle se finare ut än det var. Och det var också på den tiden som kolröksdimman lade sig tät som ärtsoppa över staden. Då kunde man snacka om luftförorening!
Men av det märks inte annat i musikalen än alla glada sotare som bjuder på härlig stepp på hustaken. De har ett gott humör som smittar av sig på hela föreställningen, som inte bjuder på några musikaliska höjder men mycket feel-good i toner och ord, ord som superkaffiryteflanisötomaxografisk.
Linda Olsson klarar både höga toner och höga höjder i titelrollen. I slutet flyger hon iväg över våra huvuden för att försvinna någonstans uppe under taket, ett linstyrt trick som jag bara sett i London. Det vittnar om god fysik och djärvhet. Imponerad läser jag i programmet att den skönsjungande barnsköterskan inte bara är svensk mästarinna i latinsk dans utan även har en silverrnedalj i bugg.
Hon uppfostrar de två busiga barnen som spelas med stor säkerhet av Rebecka Edlund och Isak Cederberg som blir lydiga och snälla och vem skulle inte bli det om man fick följa med och flyga?
Vid Mary Poppins sida finns favoritsotaren Bert spelad av Magnus Borén. Han är nästan lika fantastisk som Mary Poppins. För en fantastisk insats av annat slag svarar Carina Söderman som den elakaste av barnsköterskor som med sina höjdtoner skär märken i kulisserna (nästan) och försvinner från scenen i en välförtjänst smäll.
Ett kärt återseende är Sven Angleflod som barnens pappa, han som en gång var den olycklige Smike i Nikolas Nickelby. Här håller han på att förlora jobbet för att ha åtlytt en känd bankregel som tillskrivs Herman Mannheimer, legendarisk bankdirektör i Göteborg: Om det kommer en man och vill belåna en guldklimp, se då på mannen och inte på guldet! Han satsar på rätt man och han får en femdubbling av lönen och alla blir lyckliga i slutet av pjäsen.
Det är en solskenshistoria som berättas. Eventuell svärta finns bara i sotarnas otvättade uppsyn. Ensemblen, dansare och sångare, verkar vara på bästa humör och de tre timmarna rinner snabbt iväg. Till nöjet bidrar den eleganta och stundtals vackra scenografin av Peter Lundquist. För regin och koreografin svarar Stina Ancker resp. Mattias Carlsson, för mig nya namn, som visar sig väl förtjänta av sina platser i sammanhanget.
Mary Poppins är en myskväll som inte gör någon sömnig, full av upptåg och roligheter utan tyngande tankegods. Det är sådant som kan fördriva stundens bekymmer.
/Åke S Pettersson
