[081019] av William S Gilbert & Arthur Sullivan
Dockteater Sesam, premiär 3 oktober 2008
Översättning: Nasrin Barati, Jonas Franke-Blom, Anna Ruckman
Regissör: Nasrin Barati
Musikarrangemang, ljudproducent, sångtextbearbetning: Jonas Franke-Blom
Dock-/skådespelare: Sara Ahlberg, Johan Arn Lundberg, Christer Fjällström, Anna Runa Kax, Karin Lycke
Sångare & Röster: Elisabeth Holmerz, Sam Yousri, Jonas Olofsson, Andes Wängdahl, Emelie Sigelius, Kurt Lantz, Mia Edvardson, Joel Berg, Jonas Franke-Blom
Musiker: Henrik Edström, Nicola Burovka, Åsa Rudner, Jonas Franke-Blom, Johannes Ögren, Anna Svensdotter, Anders Edlund, Charlotte Richardsen, Wenche Tjentland
Scenograf: Råger Johansson
Mask, kostym, instruktion & konstruktion till Mikandon: Torbjörn Alström
Kostymör Anna Ruckman
Dockdesign: Nasrin Barati
Dockmakare: Nasrin Barati, Arthur Ragnarsson, Beata Persdotter Löken m.fl.
Dockteknik: Peter Holmgren, Anders Muammar
Skuggfigursillustration: Henning Cedmar-Brandstedt
Skuggfigurmakare: Nasrin Barati
Från sex år.
Det är ett imponerande antal människor som har lagt ner en imponerande möda på att förvandla Gilbert&Sullivans operett Mikado till dockteater för barn. Denna engelska klassiker från 1885 har knappast spelats alls på svensk scen, lika sällan som man satt upp Värmlänningarna i London. I engelska TV-serier som Morden i Midsummer förekommer det då och då att man spelar amatörteater. Föremålet för deras ömma omsorger brukar då vara Mikado eller någon annan av G&S:s produkter.
Man kan knappast tänka sig att Mikado skulle spelas i dag i Sverige som vuxenteater. Den har hamnat i barnkammaren där den försvarar sin plats bland andra klassiker som Robinsson Kruse och Gullivers Resor och En världsomsegling under havet, de goda berättelserna.
Jag såg och hörde Mikado tillsammans med ett antal barn i sex-åtta-årsåldern på Dockteater Sesam i fredags. Vi hade roligt under de fem kvart som nöjet varade. Den lättsamma musiken och de uttrycksfulla maskerna bidrog i hög grad till detta. Teater Sesams ambition att göra operetten tillänglig för barnen utan alltför stora ingrepp är hedervärd. Barn är vana att ta till sig sagor, även sådana som är komplicerade. Barn är ännu inte så stelnade i tankarna som vi.
Dockspelarna som manövrera dockorna medverkar också som staden Titipus befolkning. Det medför att de är sminkade och klädda på samma sätt. Det kan försvåra synbarheten. Spelarnas kläder och dockornas glider ihop i scenbilden.
Nasrin Barati och hennes medarbetare har nedlagt ett stort arbete på den här föreställnigen. Jonas Franke-Blom och sångarna och musikerna har gjort den lilla operetten till en musikalisk njutning. Det är bara för en äldre herre att lyfta på hatten och avundsjukt konstatera att för barnen är endast det bästa gott nog.
/Åke S Pettersson
Dockteatern Sesams uppsättning av den engelska artonhundratalsoperan Mikado vänder sig till både barn och vuxna. Drygt en timme varar föreställningen. Och, som så ofta på teater Sesam, är den ett allkonstverk med utsökt och spännande scenografi, skuggspel, fantastiska dockor, musik och oväntade effekter.
Mikado handlar om en japansk kejsarson som flytt det tvångsäktenskap med en anskrämlig gammal kvinna som hans pappa kejsaren velat arrangera. Nu lever han som en enkel musikant och har förälskat sig i en vacker flicka av folket, som tyvärr redan är bortlovad till en fattig skräddare. Efter ett antal förvecklingar, som orsakas av landets egendomliga och synnerligen omänskliga lagar – att flirta är till exempel ett brott som straffas med döden – kan de unga tillslut få varandra. Och den stackars skräddaren tvingas gifta sig med den anskrämliga gamla damen.
På teater Sesam har man nyöversatt det gamla librettot, och tillåtit sig vissa moderniseringar och nyinlagda skämtsamheter som i någon mån tar loven av originalets dammiga exotisering av det främmande. Det är klokt. Fast skämten verkar mest att vända sig till en vuxen publik – de handlar bland annat om en maktfullkomlig tjänsteman som utnämnt sig själv till alla ämbeten på en och samma gång. Och ibland känns de romantiska förvecklingarna ändå lite väl utdragna, och rentav tråkiga.
Vad alla i publiken däremot högeligen uppskattar, och häpnar och jublar över, är den fantastiska, minst tre meter höga japanske jättekejsare som plötsligt stolpar in bland de halvmeterhöga dockorna på scenen. Han har en hiskelig ansiktsmask men verkar annars mest välvilligt klumpig och förvirrad, såväl i sin kärlek som i sin principiella grymhet. Och tillslut lyfter han upp sin lille son och ställer allt till rätta.
Så blir ändå slutintrycket överväldigande. Måtte Dockteater Sesam fortsätta att iscensätta fantastiska sagor för barn och vuxna i Göteborg!!!
/Kajsa Öberg Lindsten
