[081019] av Kristina Ros
Urpremiär den 4 oktober 2008 på MasthuggsTeatern
Regi Rolf Sossna
Scenografi Råger Johansson
Musik Jonas Franke-Blom
Medverkande: Anna-Carin Henricsson, Henrik Bergström
3–6 år.
Det stora lilla är en föreställning för de minsta barnen om de största problemen, om kosmos skapelse, om hur jorden och månen och solen snurrar runt varandra, om de tusenåriga regnen som så småningom upphör och gör det möjligt för en liten ärta att gro.
Anna-Carin Henricsson och Henrik Bergström i sandfärgade dräkter spelade upp händelserna för oss i ett blått tält på ett enkelt och lekfullt sätt. Det fanns hål i tältduken och genom dem kunde skådespelarna plocka fram en säck med saker, med hus som de kunde bygga en stad med. Husen hade med sig civilisationens (o)ljud. Till slut uppstod missämja mellan de lekande och de började strida med varandra, ställde husen i rader som befästningar. Som alla utopier övergick pjäsen i en dystopi.
Men innan dess hade vi haft riktigt roligt och blivit överraskades av framförandets lätthet och charm. Egentligen var det synd att husen och det som de stod för skulle förstöra den vackra leken för oss. Mathuggsteatern håller på Shakespeares maner upp en spegel för oss. Sådan är förvisso verkligheten
Den här trettiofem minuter långa föreställningen ingår i Mathuggsteaterns treårsprojekt Vem bryr sig? och är enkelt anpassningsbar som besöksteater. Råger Johansson och Rolf Sossna ger oss ett nytt prov på sin skicklighet.
/Åke S Pettersson
Publiken sitter på golvet eller på låga pallar i ett kupoltält av bamburör och tunt, mjukt, himmesblått tyg. De två skådespelarna är barn som leker, eller självsvåldiga gudar, eller kanske de två första människorna på jorden. Deras rörelser och ord är enkla och fantastiska. Och rytmiska. De berättar om en tom jord där frön gror och där de första varelserna är alldeles ensamma och namnlösa, ända tills de finner varandra och börjar kommunicera. Och sen utvecklas allt i rasande fart: hus, vägar, bilar, städer och strider.
Det är kanske lite skrämmande ibland. Men mitt i alltsammans finns den ensamma människan ändå kvar. Och hon har möjlighet att börja om igen från början – att upptäcka en annan människa, och sträcka sig efter henne, och ge henne ett namn. Allt är begripligt och samtidigt gåtfullt.
Runt sig och sin spelplats mitt i tältet ritar skådespelarna en kritcirkel, som de barn som sitter närmast oemotståndligt – försiktigt eller provokativt – sträcker sina små händer eller fötter mot för att sudda ut..
Trettiofem koncentrerade minuter pågår föreställningen. Och även de småttingar som hoppades på cirkus när de såg tältet verkar mycket nöjda efteråt. Det är jag också. Jag känner mig upprymd och högtidlig. Som om jag varit med om något viktigt. Vad kan man mer önska av en teaterföreställning?
/Kajsa Öberg Lindsten
