[081018] När jag var liten såg jag en filmatisering av Stephen Kings ”Langoljärerna” på tv. Elva personer somnar på ett flygplan och vaknar i en öde värld. Planet har kört genom en reva i tiden och som enda överlevare ombord landar de och stiger ut i det alldeles nyss förgångna. Allt ser ut som vanligt men ändå inte, och nu närmar sig langoljärerna för att äta upp denna mellanvärld för evigt.
Lite så är det att läsa Jan Jörnmarks ”Övergivna platser två”. Det här är byggnader där tiden precis passerat, framtiden hör inte hit och allt är på väg att försvinna.
Det handlar om företag, industrier, hotellbyggen, simhallar, ishockeyhallar, mentalsjukhus och folkparker. Platser som nyss blomstrat men som nu står övergivna. Jörnmark gör nedslag och berättar, speglar de stora förändringarna i de förfallna lokaler som står kvar
Boken berättar om den ekonomiska och tekniska utvecklingens konsekvenser, framför allt runt 70- och 80-talen. Det går snabbt, trender och krav på platser och produkter förändras i enorm hastighet. Det finns nymodigheter och drömmar, det investeras och det går bra, men den som inte hänger med i svängarna har ingen chans i den globaliserade världen.
Det är så det fungerar, men på något sätt känns det lite sorgligt.
När jag läser för länge märker jag hur en obehaglig känsla kommer krypande. Känslan av att allt faller, att allt är förgängligt och att alla planer och satsningar förr eller senare kommer att förintas. Och så är det ju, och förnyelse är ofta en bra sak. Men när jag aldrig riktigt får läsa om det nya hamnar jag i en känsla av dyster nostalgi och att hela Sverige är i förfall.
Bilder och text är i stark symbios. Jörnmark förklarar och sätter in de grafittimålade ruinerna och dammiga prylarna i ett sammanhang. Bilderna gör texten mer levande.
Ibland visar fotografierna på underbart vackra byggnader, möbler och saker som står märkligt välbevarade, glömda som om någon bara snabbt velat komma därifrån. Oftare visas dock det förfallna. Det är smuts och rost och bortglömdhet, i vissa fall ren fulhet.
Till synes har fotografen inte gjort några försök att förfina platserna i sina bilder, snarare tvärt om. Många av bilderna tycks nonchalant tagna på ett sätt som snarare understryker det tråkiga och passerade, skräpet runt omkring. Att så många av bilderna är tagna med en vinklad kamera förstärker det intrycket ytterligare. Och visst, det bidrar till känslan och stämningen, till en viss dramatik i det förfallna som passar den ”övergivna estetik” som brukar finnas i liknande böcker.
Det ger en känsla av äkthet (som en dogmafilm).
Samtidigt är det ett så vanligt grepp att jag upplever det som alltför nött och uppenbart.
Upplägget i Jan Jörnmarks senaste bok är mycket lik den förra, även om det naturligtvis handlar om olika platser och byggnader. Med fotografier och korta texter ger han en relativt bred bild av globalisering och svensk nutidshistoria, med en ständigt närvarande ekonomisk underton. Och det fungerar, det är spännande. Om det ska bli någon tredje bok tror jag dock att han måste fundera ut ett nytt koncept.
