[081015] Utbildningssystemet är motsägelsefullt. Å ena sidan har samhällsförändringarna varit omfattande under det senaste halvseklet, vilket borde ha avsatt djupa spår i utbildningssystemet. Å andra sidan är vi många som vid återkomsten till skolan med våra barn och barnbarn med hela kroppen kan känna igen oss från vår egen skoltid.
Så vad kan vi då få ut av en omläsning (?) av Pierre Bourdieus och Jean-Claude Passerons Reproduktionen, en undersökning av hur klasstrukturerna reproduceras inom utbildningssystemet. Boken kom ut första gången 1970, strax efter den våg av studentuppror som svepte över västvärlden. Man kan exempelvis vända på den inledande reflektionen; mycket förändras med tidsandan, men kanske ändå inte de djupare liggande strukturerna. Kanske kan tidsavståndet rent av förtydliga vad som är utbildningssystemets kärna, det som förklarar varför klassklyftorna inte utjämnats?
Språket har en speciell ställning i den franska kulturen. Språket placerar in dig på den sociala skalan och skriftspråket har en stark ställning. Frankrike hade när boken kom ut inte drabbats av samma demokratiska iver som i Sverige, där parollen på 70-talet var att skriva som vi talar. Akademisk prosa har av tradition varit märkvärdig och snårig – och samtidigt precis. Men också väldigt torftig. Men det är inget som bekymrar akademiker eftersom det är med språket de bygger upp sina kunskapsparadigm. Själv har jag flera gånger brottats med den tyska akademiska prosan, försökt bena ut verben, ordningen och till slut betydelsen. Men när jag inte visste om ett påstående var ja eller nej hade jag kört fast. Min akademiska utbildning hade misslyckats om jag valt icke-anglosaxisk sociologi istället för naturvetenskap.
Annat var det med Bourdieu. Han var uppkomlingen som lärde sig koderna för att ta sig fram inom den akademiska världen, vilket märks främst i den första delen av Reproduktionen. Redan då var sociologerna starkt attraherade av strukturer och scheman. En möjligen tyskinspirerad tablå illustrerar innehållet i bokens första del, tag det som en utmaning att följa med i den. Författarna följer i Marx fotspår och börjar med det abstrakta, för att försöka ta sig fram till den konkreta nivån i den andra delen.
Analysen i första delen består av fyra huvudkategorier. Första figuren handlar om det pedagogiska handlandets dubbla godtycklighet. Där heter det i en inledningssats att ”allt pedagogiskt handlande är objektivt sett ett symboliskt våld genom att vara en godtycklig makts påbördning av en kulturell godtycklighet”. Vad menas med detta påstående? Det är det inte helt enkelt att tränga igenom. Centralt är nog kopplingarna till maktstrukturer i samhället, något som normalt mer eller mindre är tabu att hävda i ett samhälle som utger sig för att vara demokratiskt. Gynnade grupper vill dessutom naturligtvis inte kännas vid att de skulle vara just privilegierade, utan snarare utvalda på grund av sina kvaliteter.
Den andra huvudfiguren i första delen handlar om den pedagogiska auktoriteten. Inledningsvis slår författarna fast att ”ett pedagogiskt handlande är en symbolisk våldsmakt, utövad i en kommunikationsrelation”. Här kan man ana att makten utövas med just kommunikation som redskap. Den som inte lär sig att hantera den kommunikationsform som maktutövandet anger, kommer heller inte att kunna ta sig fram i utbildningssystemet. Den analysen har närmare fyrtio år på nacken men man kan knappast påstå att den har blivit överspelad av den fortsatta utvecklingen.
Författarna försöker förtydliga relationerna mellan makt och kommunikation i punkt 2.1.1.2. Det kan vara av intresse att få ta del av deras egen beskrivning: ”I varje given samhällsformation ingår de instanser som objektivt gör anspråk på legitim utövning av symbolisk påbördningsmakt och därigenom tenderar att ha monopolanspråk på legitimiteten, ofrånkomligen i konkurrensrelationer, det vill säga maktförhållanden och symboliska relationer som i sin logiska struktur uttrycker tillståndet i maktrelationen mellan grupper eller klasser.”
Det måste uppstå situationer av maktkamp, menar författarna. Det finns ju ingen instans som kan legitimera legitimitetsgivande instanser. Det skulle ju blottlägga maktstrukturerna i samhället på ett alltför provocerande sätt. Under feodalismen var makten och legitimiteten synliga för alla. Men det demokratiska samhället vilar på illusionen om frihet, jämlikhet och broderskap, vilket gör att makten ofta måste vara osynlig.
Det tredje steget i analyskedjan handlar om det pedagogiska arbetet. Vi rör oss uppåt mot en mer konkret nivå i det analytiska schemat och pedagogen är den som är maktutövandets förmedlare. Det betyder väl ändå inte att alla lärare är manipulerade av en osynlig hand. Eller? Visst finns det lärare som gör ett storartat arbete med eleverna, ser alla och väcker deras lust att lära sig. Men för Bourdieu och Passeron handlar det om makten över kunskapskapitalet. Vilka tar sig fram i utbildningssystemet och vilka gör det inte? Varför minskar inte klassklyftorna inom utbildningen när regeringarna i västvärlden har satsat på att de ska minska?
Den fjärde figuren i författarnas analys handlar om utbildningssystemet och avsnittet bygger en bro till andra del i boken, vars första del handlar om kulturellt kapital och pedagogisk kommunikation. Här får vi sista nyckeln till utbildningsväsendets systematiska sortering av eleverna. Det är främst det språkliga kapitalet som avgör den fortsatta resan genom utbildningssystemet. Språk är starkt socialt knutet och olika samhällsklasser utvecklar därför olika språkliga kulturer. Vem som tjänar på en sammankoppling mellan selektion och språk behöver man därför inte ägna något huvudbry åt.
När vi sitter och hukar i skolbänkarna med ben som känns ostyrliga och fumliga, är det ändå något som har hänt sedan det var vår egen bänk vi intog och sedan Bourdieu och Passeron gjorde sin analys. De nämner flickornas sämre utbildningssituation, kanske som en naturlig del av maktutövandet. Vilken förvåning då, att flickorna idag är den grupp som bäst har lärt sig kommunikationens maktutövande! Här finns en lucka i författarnas resonemang att fylla med något av stort intresse. Kunskapskapitalet, som Bourdieu ofta talade om, har bytt valuta från Franc till Euro. Maktutövandet finns säkert kvar men det är inte statiskt.
