[081023] Vi satt i en rund turkosmålad lerhydda, vackert belägen på bergssluttningen ovanför den gropiga vägen som går genom Nkolokotho, Thandi och jag. Thandi är 31 år och bor tillsammans med sina föräldrar, syskon och barn i ett före detta homeland på landsbygden i nordöstra KwaZulu Natal i Sydafrika, ett område som är hårt drabbat av arbetslöshet och sjukdom. Jag befann mig i Nkolokotho för att jag bland annat ville förstå vad kärleksmediciner är för något och vad de har för betydelse i människors vardag.
Thandi berättade hur kärleksmediciner hade inverkat på hennes liv. Hon började sällskapa med en man som hon även fick en son tillsammans med. Efter att ha försörjt sin son i två år försvann mannen en dag. Thandi visste inte vart han hade tagit vägen men hon fick genom andra höra att han redan hade en fru när han började sällskapa med henne. Thandi förklarade varför hon trodde att han gett sig iväg: ”Jag tror det var för att han kände sig betungad. Han hade en fru och nu var han tvungen att ta hand om barnet. Jag tror också att han inte hade tillräckligt med pengar och att han var rädd för sin fru.”
För att få en mer tillfredställande förklaring på vad som hänt gick Thandi så småningom till en profet i en närliggande kyrka. Profeter anses, precis som örtdoktorer och divinatörer, kunna se vad som har hänt i en människas liv. Profeten förklarade för Thandi att mannens fru hade använt en kärleksmedicin för att få behålla honom för sig själv och för att locka honom bort från Thandi. Både profeten och Thandis mamma rådde Thandi att fortsätta med livet; att inte förlora hoppet utan hellre leva ensam och försöka få tag på ett jobb så att hon kunde ta hand om sina barn på egen hand. Profeten trodde inte att det fanns något hopp om att kunna få tillbaka mannen eftersom medicinen som frun använde var en mycket kraftfull sådan.
I En midsommarnattsdröm av Shakespeare spelar den magiska älskogsörten en betydelsefull roll. Dess saft gör nämligen att den som utsätts för den, förälskar sig i den första person han eller hon får se. I pjäsen skapar detta otaliga komplikationer som behöver behandlas för att kärleken ska segra till slut. I den ”bästa av pjäser”, som vi här talar om, får alla den de vill ha och ingen har tagit någon varaktig skada. En midsommarnattsdröm innehåller flera ingredienser som kärleksmediciner bland zulufolket handlar om, nämligen föreställningar om kärlek som en stark kraft, konkurrens och avundsjuka som leder till försök att manipulera kärlek, och tillrättalägganden som i vissa fall hotar att ödelägga allt. I stort sett alla samhällen i världen kan visa upp exempel på afrodisiakum, det vill säga medel som anses väcka eller förstärka känslor av kärlek och åtrå.
Kärleksmediciner bland zulufolket tillverkas av örter och anses utgöra en möjlig väg att stärka ett förhållande eller att vinna någons kärlek. De används för det mesta av en person som själv intar dem genom till exempel ångbad. Detta utförs i det privata och kan liknas vid dagliga rutiner för intimhygien och kroppsrengöring, något man gör innan man går ut och möter andra människor. Att ta kärleksmediciner kan alltså ses som en ritual som kan jämföras med duschande, rakande och skrubbande i en västerländsk kontext. Likheten mellan ritualer och hygien skrev den brittiska antropologen Mary Douglas om redan på 1960-talet.
Kärleksmediciner anses dock också kunna verka på någon som får dem utan att veta om det, och de anses därför utgöra ett hot i människors liv. Man kan alltså köpa kärleksmediciner av en örtdoktor som man tänker ge till sin partner i hemlighet. Dessa mediciner är starkt ifrågasatta. När jag försökte köpa sådana ombads jag vid flera tillfällen återkomma några dagar senare. Försäljaren var tvungen att först skaffa ingredienserna och blanda till medicinen. Det tyder kanske på att just den sorten inte säljs så ofta.
Tidigare forskning om kärleksmediciner är ganska sparsam. Bonnie B. Kellers artikel Marriage and medicine: Women’s search for love and luck från 1978, beskriver hur kvinnor i Zambia använde olika sorters kärleksmediciner. Keller tolkade användandet som en strategi för att minska kvinnans sårbarhet och för att skapa ett stabilt förhållande som en ekonomisk säkerhet. Keller menar att kvinnor såg sig själva som ”passiva aktörer” i etablerandet och upprätthållandet av relationen med en man, medan män sågs som de aktiva som kämpade för att vara potenta och virila. Liknande beskrivningar från den tiden går att finna om zulukvinnors användande av kärleksmediciner.
Där tidigare forskning om kärleksmediciner bland zulu fokuserat på dikotomierna man/kvinna, subjekt/objekt och överordnad/underordnad visar jag emellertid på hur de handlar om en slags maktbalans i förhållande till många andra i ens sociala nätverk. Berättelser om kärleksmediciner visar att män och kvinnor har konkurrerande och motstridiga genusroller, och att varje individ har en mångfald av positioner som innebär skiftande förhållanden till privilegier och nackdelar. Jag visar vidare hur ekonomiska, sociala och politiska omständigheter blir synliga i talet om kärleksmediciner. Berättelserna visar nämligen vad människor drabbas av och hur kärleks- och familjeförhållanden påverkas av strukturella faktorer.
Både män och kvinnor anser kärlek vara extremt sårbar för avundsjuka. Man kan aldrig vara säker, varken som man eller kvinna, på att få behålla den man älskar. Konkurrensen uttrycks i flera zuluordspråk, varav ett lyder; ”En man kan inte vila ens när kvinnan har tackat ja därför att de andra friarna gråter.” Risken att bli attraherad av en ny person eller att någon annan blir attraherad av en, och försöker vinna en, anses vara stor.
När jag analyserade talet om kärleksmediciner såg jag emellertid en skillnad i hur man talade om män respektive kvinnor. Män anses av naturen ha behov av många kvinnor medan kvinnor anses vara, å ena sidan trogna och moderliga, de som försöker få männen monogama, å andra sidan destruktiva och lockande, de som lockar en man till sig, bort ifrån den kvinna han redan har. Det här är en dualistisk kvinnobild som finns i många samhällen. Inom kristendomen till exempel symboliserar Eva destruktiv kvinnlig sexualitet medan Maria symboliserar kyskhet och moderskap. Men låt oss återgå till Thandis berättelse som jag inledde med.
När Thandi vände sig till profeten blev fler inblandade i hennes problem; profeten och familjen fick ta del av hennes bekymmer och kom med förslag på lösningar. Problemet förvandlades från en individuell till en social angelägenhet. Profeten lyfte fram problemen och betonade försoning istället för vedergällning. Han gjorde sin tolkning och skapade en diagnostisk enhet, inte som en smal biologisk definition av sjukdom inom en avgränsad och självständig individ, utan som en tolkning av en människas totala situation, av sambandet mellan individens välmående och hennes sociala nätverk. Bedömningen av vem som hade orsakat problemet var dock inte enbart profetens produkt utan den styrdes också av Thandis egen syn på sina personliga relationer, och diagnosen var också tvungen att framstå som rimlig för allmänheten. Thandi fick en förklaring till vad som hänt, hon fick hjälp med att sätta ord på den problematiska situation hon hamnat i och förklaringen blev accepterad i hennes sociala sammanhang.
Felet och misslyckandet ansågs inte vara Thandis eget eller ens expojkvännens. Att hennes barns far övergav henne tillskrevs istället faktorer som verkade utanför deras egna viljor. Det egna ansvaret lyftes av och Thandi fick en förklaring till vad som hade hänt. Det handlade inte om att skylla på något eller att hitta en förklaring som legitimerade pojkvännens handlande i efterhand. Det handlade snarare om att få en offentlig diagnos som fungerade som psykologisk hjälp och som gav lindring i en situation i livet som var omöjlig för Thandi att påverka. Det kan exempelvis liknas vid när någon får en stressdiagnos som utbrändhet. Personen har symtom som orsakar lidande och gör vardagen svårhanterlig. Genom diagnosen får personen i fråga en förklaring på vad som har hänt. Förståelsen blir en lindrande faktor i en situation där man möter svårigheter i livet. Samtidigt fungerar förlikningsretoriken som ett etablerande av den drabbades moraliska övertag över dem som han eller hon är i konflikt med. Den offentliga diagnosen ger på sätt och vis den drabbade rätt.
Thandi hoppas att min forskning ska göra slut på användandet av kärleksmediciner, eftersom hon anser att de orsakar mer problem än de gör nytta. Andra jag talade med framhöll att kärleksmediciner för både gott och ont med sig. Örtdoktorer tillhandahåller kärleksmediciner i syfte att stärka kärleken. Samtidigt ställer de diagnoser om att människor har blivit förgiftade av kärleksmediciner, en förklaring till svek, olyckor och även död, som människor drabbas av. Örtdoktorernas verksamhet förbjöds på många håll i Afrika under 1930-talet när den brittiska kolonialmakten försökte utrota allt som framstod som vidskepelse.
Forskarna Fiona Scorgie och Julie Parle ger exempel på hur man definierade nya brott i provinsen Natal, till exempel ”praktisera som eller konsultera en häxdoktor eller divinatör” eller ”praktisera som en medicinman eller örtdoktor utan licens”. Trots motståndet har örtdoktorernas verksamhet levt kvar. Den bygger nämligen på en livskraftig föreställning om det onda och svåra som drabbar människor genom livet. Dagens örtdoktorer fungerar till största delen som samhällets psykologer och uttolkare av motgångar i livet.
Talet om förgiftning i samband med olyckor och död är något som missförstås även idag. Både allmänhet och forskare har ibland tolkat det som vidskeplighet, bristande kunskap om orsakssamband eller att människor är obenägna att erkänna aids som en dödsorsak. Familjerna jag arbetade bland är emellertid påtagligt medvetna om HIV och aids eftersom i stort sett varje familj har mist någon, ibland i stort sett alla vuxna barn, i den sjukdomen. Ofta frågade människor mig vad vi gör i mitt land för att stoppa den förödande virussjukdomen och de verkade väl förtrogna med hur HIV/aids sprids. Trots det talar de ofta om förgiftning när någon dör. De söker efter lindring och efter en djupare förståelse för varför just deras barn drabbats och varför just nu. Det är alltså inte brist på kunskap som gör att de hänvisar till förgiftning utan det är den smärtsamma erfarenheten som talar.
Varje gång kärleksmediciner pekas ut som förklaring till olyckor och död försöker människor finna en förklaring till varför de drabbats. Samtidigt är talet en indikation på att samhället är ojämlikt och behöver förändras. Invånarna i Nkolokotho saknar framför allt arbetstillfällen, men även livsförnödenheter som avlopp och emellanåt vatten. Det är långt till sjukhus och transportkostnaderna är höga. En del familjer har svårt att få mat för dagen. När världsmarknaden är instabil drabbas människor i den situationen hårdast.
Kärleksmediciner utgör alltså en möjlig väg att stärka ett förhållande eller att vinna någons kärlek, men de kan också utgöra ett hot i människors liv. Talet om kärleksmediciner visar vad människor drabbas av, vilket ger förklaring och lindring i svåra situationer, som vi kunde se med Thandi. Det lyfter även fram att strukturella omständigheter under vilka människor lever behöver förändras.
—
Anette Wickström har skrivit avhandlingen Kärlek i virusets tid. Avhandlingen visar bland annat på att preventionsprogram mot aids ofta bygger på en västerländsk förståelse av individen, sexualitet och sociala relationer. Programmen har en svag koppling till lokalbefolkningen på landsbygden utanför Durban i Sydafrika och deras sätt att se på hur människor är förbundna med varandra och hur de påverkas av politiska och ekonomiska omständigheter. Ett avsnitt handlar om kärleksmediciner. Denna artikel är en kraftigt kortad version av det. Hela avhandlingen kan hämtas som pdf-fil >>Här.
